Schleudersitz

I många av Cornelia Konrads konstverk spelar gravitationen in på olika sätt: upphävd eller poängterad. Hon ägnar sig åt det man kallar Landart, men som fick ett mera naturnära namn i Sverige på 1970-talet: Jordkonst.

Människans egen kultur och jordklotets natur har alltid stått i ett motsatsförhållande till varandra. Landart var ett sätt att försöka överbrygga eller till och med sammanfoga de två istället. I dag är det kanske än mer påtagligt i en tid av klimatfrågor, ekologi och varsamhet om de resurser vi hela tiden brandskattar jordklotet på.

Cornelia Konrads är på årets OpenArt representerad av en gigantisk slangbella gjord av en passande trädstam. Man kan läsa det enkelt som: naturen slår tillbaka med konstens hjälp. Men det är även en stark påminnelse om att människan alltid tagit sina verktyg, sina material och sina konstruktioner ur naturens förråd.

De verk Cornelia Konrads fått stor uppmärksamhet för är annars verk som är platsbyggda ute i landskapet, ofta på en gränslinje till orörd skogsmark. Där gör hon skulpturala iscensättningar som kan vara en portal av grenar och en antydd vägg som långsamt tycks stiga uppåt i sina beståndsdelar som om just gravitationen är på väg att upphävas. Det är magiskt vackert och surrealistiskt som en dröm när man tycks sväva fram just befriad från sin egen tyngd och länk till den här planeten.

Om den här gigantiska slangbellan skulle användas är den ju ett sätt att för några ögonblick upphäva eller bestrida jordens gravitation. När vapnet avfyras slungas projektilen i en bana genom lufthavet i form av en vacker båglinje och slår ned någonstans. (Hoppas ingen står i vägen i så fall.)

Jordkonst eller Landart är inte så enkel att applicera i en utställning som OpenArt eftersom stadsrummet just är människans eget landskap. Cornelia Konrads slangbella har visserligen hamnat i en park vid Nikolaikyrkan som tidigare var en kyrkogård men det ligger lika fullt en mänsklig tanke bakom hur platsen är ordnad. Slangbellan är en påminnelse till oss: ta er i akt, förr eller senare slår naturen tillbaka.

Text: Stefan Nilson