Estrogen Bomb

1985 började de hacka sig igenom konsthistoriens flerhundraåriga tjocka testosteronskorpa av manlig dominans. Årets ”Östrogenbomb” är en uppmuntrande och synlig provokation för en feministisk (konst)värld.

Konstvärldens bråkstake och dåliga samvete sedan 1980-talet heter: Guerrilla Girls. Många morrande R i det namnet… och det behövs. Idag efter Metoo känns de inte fullt lika trendbrytande som då aktivistgrupp-
en bildades därför att något faktiskt håller på att förändras. Genom åren har medlemmar tillkommit och försvunnit men den är fortfarande i högsta grad aktiv. Irriterande aktiv för det patriarkat som ännu i stor utsträckning dominerar konstvärldens olika institutioner.

Guerrilla Girls attackerar med humor, fakta och spekt-akulära visualiseringar i form av offentliga posters och stickers mot framförallt fördomar och makthierarkier kring kön och etnicitet. Gruppen blottlägger även hur korruptionen ser ut inom konsten, filmen och populärkulturen.

I sina aktioner blixtbelyser gruppen hur museer och konstmarknadens dominerande gallerier och makt-
havare medvetet arbetar med ojämlikhet, marginalisering och ren spekulation för att säkra sitt totala inflytande över konstscenen och dess penningflöde.
Guerrilla Girls är dock bredare i sitt arbete än att enbart inrikta sig på konstvärlden. Gruppen arbetar aktivt mot diskriminering i olika former och för att mänskliga rättigheter ska vara en självklarhet för alla oavsett kön.

Guerrilla Girls medlemmar kan vara vem som helst och de är överallt globalt sett. Denna synliga osynlighet är ett grepp som laddar gruppens arbete med den ovisshet som skapar på-tå-känsla hos presumtiva målgrupper – ingen i patriarkatets maktkretsar går nämligen säker.

Efter aktionsgruppens uppmaning i sommar att göra världen bättre med mera intag av östrogen, väntar något annat. Alltid hemligt tills gruppen plötsligt slår till. Det enda vi säkert vet är att den, precis som med sin slogan i Örebro, inte kommer att vara snäll i sin nästa kritiska aktion - bara med hjälp av tunga fakta besvärande tydlig.

Text: Stefan Nilson