Babies

Få saker i våra liv är så dramatiska som vår födelse. Vårt utträde i den stora tystnaden å andra sidan har fler scenarion av lite till mycket dramatik. Men födelsen, som vi inte heller minns mer än som djupt liggande fysiskt minne i vårt medvetande, är bokstavligen på liv och död.

Heji Shin är en koreansk fotograf vars tema om ögonblicket, när ett barns huvud tittar ut ur modern, har allt man kan tänka sig av dramatisk konkretion. Hennes bildserie har på en gång ett dokumentärt anslag som det har en förhäxande närvaro av det avgörande allmänmänskliga ögonblicket. Det där alldeles innan barnet slinker ut i världen genom en elegant vridning av axeln och plopp - är vi ute!

Just där finns en intensitet i det hon fångar som både är hemskt och vackert samtidigt. Hur ett nytt liv laddat med sina förväntningar från omgivningen, det egna jagets ännu slumrande medvetande genomgår den kroppsligt påfrestande resa som fostret gör från sitt inre universum ut i vårt. En tillvaro med helt andra livsbetingelser än de första nio månaderna bjudit på. Det är alltid något av ett under att barnet överlever den resan från en värld till en annan.

Allt det där finns i Heji Shins bilder. De har en fysiskhet som kan verka stötande på en del men vara helt fascinerande för andra. Hennes bilder är att möta sig själv på samma gång som den eviga upprepningen av födelsens ögonblick, ständigt, dygnet runt på detta klot. Det gör oss alla till delaktiga i en gemensam händelse vi kan erfara som en känsla och som varierar med det traumats styrka som vilar i oss alla.

Heji Shin är annars känd för sina filmiska porträtt av människor där hon undersöker begär, livsstilar och våld. De är ofta starkt iscensatta och hon använder sig av hela den arsenal av digitala uttrycksmedel som hör till samtidens fotografiska tekniker. Hon ser själv sina bilder som, om inte ointressanta i sig, så sekundära. Hon anser att de exponeras fullt ut i betraktarens huvud. Det är där de blandas med vår egen historia och minnen. I det här fallet väcker de förmodligen hos oss även en svag förnimmelse av resan till den här världen…

Text: Stefan Nilson