I wish God where alive to see this

Berättelsen har alltid varit närvarande i Andreas Poppeliers arbeten. Emellertid aldrig övertydlig. Istället är det collageaktiga uppklippta historier som breder ut sig. Insamlade stycken med skiftande värden och uttryck. Budskapet är ofta subtilt, men det kan anas en både politisk och aktuell underton i de flesta av verken. Poppelier använder collagebegreppet som ett sätt att sammanfoga de olika uttrycken, vilket inte bara är visuella element utan också till stor del text. Både i de faktiska arbetena men även som titlar. Och just titlarna är en viktig dimension, ibland lika viktiga som konstverket i sig självt. De kan vara en direkt tolkning av verket men också ett resultat av insamlade textfragment från skilda håll.

Det finns ett mörker i Andreas Poppeliers arbeten som attraherar, en klibbande undergångsstämning. I en bemärkelse anas en absurd komik, i en annan den avgrund som Poppelier närmast konstant navigerar runt. Denna kluvenhet mellan humor och dystopi präglar hans konstnärskap i dess helhet.

I installationen som visas på Örebro OpenArt har varje enskilt verk och detalj sin egen innebörd, och har tillkommit för sitt eget syfte. De har alla givits eget uttryck, men en oavslutad mening i en del av rummet kan tas upp i en annan. Betraktaren ges en möjlighet att vandra runt i en miljö där de olika verken länkas samman, och att helheten skapar kontexten. Poppelier är en varierande berättare som väljer medium och uttryck efter ämne. Variationsrikedomen har blivit en del av hans konstnärskap, att inte låsa sig fast vid ett uttryckssätt, att alltid fortsätta utforska olika sätt att formulera sig.