Hur pratar vi med oroliga barn i kristid?

Ett krig har brutit ut i Europa och i skolan kan det finnas oroliga elever. Vissa kan vara personligt berörda med rötter i ett land i konflikt, eller med personliga kopplingar dit på något sätt. Andra har hört nyheterna och fått egna funderingar. Åter andra har märkt hemma eller på skolan att vuxna pratar eller är stressade över något som inte brukar vara. Hur ska vi prata med barnen om detta?

Skolverket har följande vägledning på sin hemsida: Att prata med barn och unga om krig och kriser - Skolverket. Länkarna där leder vidare till användbar myndighetsinformation.

Jag kommer i det här blogginlägget jämföra fem olika utgångspunkter som en vuxen kan ha vid samtal med oroliga barn i skolan, och två varianter på varje position. De här positionerna är långt ifrån heltäckande, men är början på en liten tankekarta för hur vi pratar med barn som kan vara oroliga för kriget. Allt detta måste anpassas efter ålder och mognad men positionerna i samtalet är ganska generella för vuxna i skolan. Det är inte säkert att alla positioner är aktuella, det gäller att vara flexibel och kunna använda dessa samtalspositioner på ett sätt som främjar mognaden över tid.

1. Barnets upplevelse (gäller alla oroliga barn)

Ett samtal med ett oroligt barn måste alltid börja med barnets egen upplevelse. Hur vet du annars hur oroligt barnet är och varför? Den här utgångspunkten är den första och ofta den viktigaste. A) Låt barnets frågor och funderingar få plats och utgå från att barnets känslor är riktiga och sanna. Stå kvar och stå ut. Det är det känslomässiga stödet. B) Normalisera också känslorna. Säg att de är förståeliga under omständigheterna, att du också kan känna så eller att många andra gör det. Den här varianten, normalisering, är också ett känslomässigt stöd men den förutsätter att du har tillräcklig information om barnets perspektiv för att göra det på ett tillräckligt inkännande och genuint sätt. Annars blir det lätt fel, och då får du backa lite i processen och låta barnet förklara sitt perspektiv igen eller på ett nytt sätt. Kom ihåg att det framför allt är barnets känslor du normaliserar, det är inte din egen känsla du förmedlar tillbaka. Detta är olika svårt beroende på hur olika känslorna är från dina egna.

2. Perspektiv (gäller barn som kan hantera sin oro med eller utan stöd)

Utöver barnets perspektiv finns det också andra. I en pedagogisk verksamhet är det centralt att lära sig ett bredare perspektiv än sitt eget. Perspektiv kan också i viss mån skydda mot oro eftersom stark oro förutsätter ett fokus inåt. A) Hjälp barnet att bredda sitt perspektiv till att också inkludera andra människors perspektiv. Det här förutsätter mognad och beredskap hos barnet, och hur stor den mognaden är får du läsa av i barnets egen upplevelse. Skynda inte på detta, men var uppmärksam på öppningar för andras perspektiv som kan skilja sig från barnets. Det kan vara människor på olika sidor om en konflikt eller helt enkelt människor med tillgång till olika information. Mognadsanpassad källkritik hör också hemma i en diskussion i skolan, och det har också att göra med att människor får information från olika håll som kan vara svår att värdera. Hjälp till att tydliggöra varför olika reaktioner uppstår hos olika människor. B) Framtid. Barnet kanske inte kommer se det här på samma sätt om tio år. Vad tror barnet själv om detta? Vad kan du som vuxen erbjuda för erfarenheter om hur perspektiv förändras över tid? Det finns en risk att perspektiv skapar oro. Om det sker, så åter till position 1 och erbjud det känslomässiga stöd som behövs.

3. Tidsramar (gäller alla oroliga barn)

Vuxnas tid i skolan är begränsad. Faktiskt är tidsbegränsningar också ett ganska bra stöd i hantering av oro. A) Det går att inledningsvis säga hur mycket tid vi har till förfogande. B) För elever eller grupper av elever som lägger mycket tid på sin oro så går det att intervenera genom att erbjuda ”15 minuter om dagen då vi pratar om det som oroar oss” med uppmaningen att göra annat under resten av tiden, så att det inte spiller över. Det vi lägger mer tid på, det lär vi oss att göra mer av, och därför kan oron behöva avgränsas i tid ibland. Tidsramar är såklart också nödvändiga för att barnen ska hinna med allt annat de har att göra i skolan.

4. Uppgiftsorientering (gäller barn som kan hantera sin oro med eller utan stöd)

Vad ska vi göra idag? Ett barn som är orolig över världsläget har svårare att uppmärksamma svaret på den frågan. A) Var därför extra tydlig med vad vi ska göra idag. ”Dagens uppgift är på sidan 3 så greppa pennan och slå upp den sidan”. Det sista, att greppa pennan och slå upp sidan är kanske vanligtvis underförstått, men vid stark oro kan det vara skönt att få lite extra tydlig ledning och slippa tänka ut det själv. B) Du kan använda uppgifterna som ska göras som avledning från oron på ett ännu mer medvetet sätt genom att koppla samman det till en strategi. ”Jag märker att du fortsätter tänka mycket på detta som vi prata om idag. Ibland kan man behöva göra något annat för att komma på andra tankar. Så nu tycker jag du ska greppa pennan och göra ett försök på den här uppgiften så pratar vi mer sen”.

5. Ifrågasättande av dysfunktionella strategier (gäller barn som har särskilt svårt hantera oro)

Vissa barn gör saker som gör deras egen oro värre. Det kan vara att undvika allt som har med saken att göra, eller det kan vara att försöka kontrollera oro genom att ta reda på allt som finns att läsa. Under förutsättning att det känslomässiga stödet finns där från början (position 1) så kan du faktiskt ifrågasätta om det är en bra idé att öka sin egen oro. A) Lyft upp på bordet att något verkar bli svårt. ”Jag har märkt att du som alltid annars är så bra på att prata inte vill delta i det här. Är det något som oroar dig så är det viktigt att vi får veta det så att vi kanske kan hjälpa till?”. B) Om barn berättar för dig om dysfunktionella strategier, uppmuntra berättandet men säg vad du faktiskt tycker. ”Jaså, du säger att du stannar hemma varje gång det är SO på grund av det vi pratar om. Så bra att vi fick reda på det, bra gjort att berätta om det. Vet du, jag tycker inte det låter som en bra lösning att stanna hemma, så jag tycker vi ska försöka hitta en annan lösning tillsammans”. Om det uppstår mönster som är svåra att vända så är det dags att samverka med fler, det kan vara kombinationer av andra i arbetslaget, föräldrar, elevhälsa eller vårdgivare, beroende på vad det handlar om.

/Michael Dahlman, psykolog Örebro kommun

Senast uppdaterad:

Publicerad:
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?