Bokblogg: Källkritiskt förhållningssätt i förskolan

När vi planerar vår undervisning i förskolan gör vi alltid didaktiska val utifrån frågorna vad, hur och varför. Tidigt i min läsning slog det mig att det var lätt att se Heimers text genom ett didaktiskt perspektiv. Redan i bokens inledning hittar jag svaret på frågan ”varför undervisa barn i källkritik”?

Idag växer barn upp i ett samhälle där tillgången till olika medier och information är enorm. Redan tidigt i livet ägnar de sig åt medier som till exempel böcker, tidningar, tv och film. För att väcka barns intresse använder medierna bilder, ljud, filmklipp, animationer och text. Precis som vi vuxna påverkas också barnen av den information som når dem.

Även frågan om ”vad ska vi undervisa om” besvaras i bokens första del. Där presenteras fakta och teori på ett läsvänligt sätt, skrivet kort och koncist. Heimer skriver om en medie- och informationskunnighet, vilket är vad barnen ska ges förutsättningar för att kunna utveckla i förskolans utbildning. Genom att få möta, samtala om och värdera olika typer av källor kan det bli möjligt. Heimer skriver att vi behöver vara uppdaterade på barns medievanor och tipsar vidare om olika undersökningar.

Bokens andra del är av praktisk karaktär och består av en gedigen mängd övningar. Undervisningens ”hur” ställs alltså i fokus men här återkommer även frågan om ”vad”. Övningarna är väl beskrivna och innefattar mål, förberedelser och tillvägagångssätt. De är även nivågraderade baserat på förkunskaper och spänner över ett stort fält. Det blir tydligt att författaren arbetar som bibliotekarie då flertalet av aktiviteterna har böcker som utgångspunkt. I de första övningarna får barnen bekanta sig med källor samt söka kunskap på olika sätt. Den välkända ”viskleken” finns beskriven, vilket Heimer menar kan vara ett sätt att visa hur ett rykte kan uppstå. Det finns även övningar där barnen får testa på hur vi med digitala verktyg kan luras med både bilder och film.

Barn måste bli medvetna om att de behöver inta ett kritiskt förhållningssätt till bilder, granska bilder och fråga sig om det de ser på bilden kan stämma. Ponera att barnen ser en bild på ett lejon framför sin förskola. De behöver då ställa sig frågan om det är möjligt att ett lejon skulle kunna dyka upp på förskolan.

Det har varit trevligt att läsa en bok där undervisning används för att beskriva vad vi gör i förskolan. Det är fortfarande inte ett självklart begrepp än, vilket visas då Heimer använder ett stycke åt att förklara begreppet. Egentligen är det inte krångligare än att vi arbetar läroplansinriktat med barnens intresse och perspektiv som grund.

Det här är en bok som jag kommer att ha glädje av i min yrkesutövning. Jag tänker främst på den stora bank av övningar som finns presenterade i boken. Övningarna är tänkta som inspiration, som Heimer påpassligt påpekar. Vi ska alltså inte följa övningarna till punkt och pricka, något som även skulle rimma illa med det projektinriktade arbetssätt som vi arbetar efter. Källkritik ska alltså inte vara en separerat del i förskolans utbildning utan något som vi använder i rätt sammanhang. Men för att kunna göra det är det bra att ändå starta upp med Heimers första övningar. Dessa kan ge en gemensam grund för att kunna föra källkritiska samtal när vi söker kunskap tillsammans framöver.

Efter att ha läst Heimers bok har jag funderat på vilka utmaningar som vi kan komma att möta. Jag har redan mött reaktioner mot idén att små barn ska arbeta med källkritik. Hör det inte till vuxenvärlden att kunna värdera, granska och ifrågasätta information, bilder och texter? Kan inte barn få vara barn? Heimer ger svar på tal:

I förskolans läroplan uttrycks det inte att barn i förskoleåldern ska kunna tänka kritiskt utan att förskolan ska lägga grunden till att barn i framtiden kan värdera information.

Hon visar i sin bok att det varken behöver vara svårt eller avancerat. Det handlar inte om att ifrågasätta allt vi hör och ser utan att göra barn nyfikna på sin omvärld. Skapa ett tryggt samtalsklimat där alla typer av frågor är välkomna och tillsammans förundras och fundera över hur vi kan söka ny kunskap.

En annan utmaning skulle kunna handla om den oro och frustration som många föräldrar känner över barnens skärmvanor, något som förstärks av samhällsdebattens återkommande varningar. Ofta handlar åsikterna och problematiken mer om tid än innehåll. Att arbeta med källkritik kan innebära att arbeta med digitala verktyg men det behöver inte betyda det, vilket Heimer visar i sin bok. Det kan lika gärna vara ett museibesök eller att undersöka ett reklamblad. Precis som med allt annat vi gör är det viktigt att visa hur och varför vi väljer att använda den digitala tekniken. På sikt handlar det om att förstå sig på sin omvärld. Barns vardag kan bestå av sagor, lek och fantasi men faktiskt även av möten med appar, youtube-klipp och tv-program.

Med Heimers bok kan vi bli bättre rustade för att möta utmaningarna. När vi planerar undervisningen (ni kommer ihåg frågorna om ”vad, hur och varför”) kan boken bidra med både kunskap och inspiration. Jag tror att vi är många som kan behöva lite draghjälp i uppstartsarbetet med källkritik.

Då finns det många bra övningar som kan hjälpa oss på traven. Sist men inte minst kommer boken fungera som en påminnelse att det gäller att vara nyfiken och uppdaterad på den digitala värld som barnen växer upp, lever och verkar i.

/Christine Åberg, förskollärare och utvecklingsledare på Vintrosa förskola