Om barns integritet i förskolan: Tillsammans kan vi göra skillnad!

Det är med lite nervösa fingrar som jag skriver det här första inlägget i den här bloggen som ska fortsätta handla om Barnkonventionen med fokus på förskolan. Det här första inlägget kommer att handla om det ämne som ligger mig varmast om hjärtat: barns integritet i förskolan.

Att arbeta med barns integritet i förskolan är för mig något som är så otroligt viktigt och när vi gör det så arbetar vi också utifrån flera av Barnkonventionens artiklar. Vid första anblick är det lätt att tänka att integritetsarbetet utgår från artikel 34:

Barn ska skyddas från alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp

Och visst var det däri mitt integritetsarbete tog fart. När jag insåg vidden av att 1 av 5 barn utsätts för någon form av sexuella övergrepp innan de fyller 18 år så var det ju utifrån artikel 34 jag agerade och jag började fundera kring vad vi i förskolan kan bidra med för att motverka detta.

Vi vuxna har alltid ansvaret

När vi arbetar med barns integritet i förskolan så ger vi barnen rätt att säga de magiska orden ”Stopp! Det är min kropp!” vilket i sig inte betyder att sexuella övergrepp mot barn upphör. Inte heller att det är barnens ansvar att rädda sig själva från övergrepp! Det är helt och hållet den vuxnes ansvar: förövarens ansvar att inte begå övergrepp och icke förövares ansvar att uppmärksamma barnen – att se dem och vara öppen för tecken och signaler de kan sända ut för att få vuxna att förstå att något inte står rätt till – och när oron uppstår så MÅSTE vi agera utifrån den oron! När vi ger barnen rätt till sin kropp och vågar prata om kroppens privata delar och vad vuxna får och inte får göra med dem så ger vi utsatta barn chansen att få se att det de utsätts för inte är normen; det händer inte hos alla barn och det är inte rätt! Kanske kan vi få ett barn att våga bryta tystnaden och då är vår roll att lita på barnet och att vara barnrättskämpe!

Hur gör vi då rent praktiskt?

Först och främst vill jag mena att för att få ett integritetsarbete där alla vuxna på förskolan är delaktiga så behöver vi börja i varför-frågan. Börja med att våga prata om sexuella övergrepp mot barn – vad det innebär och vilka uttryck det kan ge. För när vi förstår varför så blir själva görandet ganska självklart och sedan kan vi gå vidare till det praktiska integritetsarbetet. Se till att barnens kroppsliga integritet är skyddad vid skötbord och toaletter men med en tanke också om transparens. Det ska inte gå att stänga in sig i skötrummet med ett barn. På min avdelning har vi ingen dörr in till skötrummet men ett skirt draperi som vi kan hänga för – barnets kroppsliga integritet skyddas och det går att se konturerna av de som är där inne och vad som pågår. Våga ge barnen rätt att välja vem som ska byta blöja och prata i arbetslaget om hur ni ska få till det rent praktiskt för att det ska fungera för alla. Barnen lär sig otroligt fort att uttrycka sina åsikter och tankar, inte alltid i ord, men med kroppsspråk, ljud och mimik och de märker också om de blir tagna på allvar. Det är otroligt häftigt att se en 1.5-åring bestämt säga/visa nej när jag frågar om jag får byta blöjan och peka på den som hen vill ska göra det. Det här är oftast tydligast när barnen är någorlunda nya på förskolan och inte riktigt knutit an till alla i arbetslaget. När tryggheten har infunnit sig spelar det allt som oftast ingen roll vem av oss som frågar om blöjbytet. Här vill jag också betona att självklart får barnen inte bestämma om blöjan ska bytas eller inte – då arbetar vi inte utifrån barnets bästa. En bajsblöja eller blöt blöja måste självklart bytas och om barnets trygghetsperson inte är på plats där och då får vi andra som är där göra vårt bästa för att göra den situationen så trygg som möjligt genom att förklara varför vi måste byta och under blöjbyten sätta ord på och tydliggöra det vi gör för barnet.

VIktigt med rutiner för vikarier

Vi behöver också våga ha tydliga rutiner när det gäller vikarier som kommer till oss i förskolan. Vikarier är bland det bästa som finns och de räddar oss många gånger när kollegor inte kan vara på jobbet. Våra rutiner kring vikarier finns först och främst till för att barnens integritet ska skyddas. För om vi tänker efter – hur tryggt tror ni att det känns för ett litet barn att en för dem okänd person ska hjälpa dem med blöjbytet eller vid toalettbesök? Våra vikarier får läsa igenom våra integritetsriktlinjer när de kommer till oss och flera har sagt att de tycker det är skönt att inte behöva göra de här sakerna – inte för att de inte vill utan för att de känt det som att de inkräktar på barnens integritet när de måste göra det.

I början av det här inlägget skrev jag att:

Vid första anblick är det lätt att tänka att integritetsarbetet utgår från artikel 34: Barn ska skyddas från alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp.

Men vi berör även andra artiklar:

Artikel 3:

Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

Artikel 12:

Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.

Artikel 19:

Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.

Tillsammans kan vi göra skillnad!

/Mia Lingåker

Senast uppdaterad:

Publicerad:
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?

Tack för ditt svar!

Tack för ditt svar!