Byggnader och historik

Spannmålsboden uppfördes 1834 av Carl Anckarsvärd. Ytterväggarnas triangelformade luftintag i gjutjärn visar med sin form och placering att det funnits en kornskruv, troligtvis av skotsk modell, för torkning av tröskad säd i magasinet. Kornskruven har fått sitt namn efter den skruvformade rörelse som spannmålen gjorde vid urtappning. I Anckarsvärds magasin kunde en stor mängd spannmål rymmas på en liten yta.

Kornskruven

De vinkelformade luftrännor som var placerade växelvis på varandra och som gick tvärs igenom silon gjorde att säden ventilerades. Genom att tappa ur och fylla på fick säden ytterligare luftning och omskyffling och den kvarvarande spannmålen sattes i rörelse. En central hissanordning förde säden till en tunna i toppen av magasinets åtta torkrior. En rörlig ränna häktades automatiskt på tunnan som tömdes. Detta styrdes från botten och kunde därifrån låsas i olika positioner. Detta var bekvämt när säden skulle säckas upp och då det kunde ske separat direkt från varje torkrias utloppstratt.

Kornskruven är idag borttagen men en modell av kornskruven kan ses i den Kvarnhistoriska utställningen i Tekniska Kvarnen.

Utställningen om gårdsliv, mat och människors påhittighet visas i Anckarsvärds magasin. Här finns även en obemannad informationspunkt för Karlslund.

Blomsterhuset användes fram till 1902 som "Wäxthus för Blommor, Drifkast och Persikohus".

I Blomsterhuset drevs olika plantor upp. Här övervintrades även olika exotiska växter till exempel palmer, lagerträd och citrusträd. Blomsterhuset hade därför en värmeanordning. Eldvaktaren och hans hustru bodde i huset.

Tidigare har det funnits ett särskilt orangeri, som var byggt för just övervintring av växter. Liksom många andra byggnader i Karlslund har även blomsterhuset använts till andra saker. Det uppfördes 1848–1849 av August Anckarsvärd men byggdes om flera gånger under åren. År 1902 bytte det funktion och namn till Hönshuset, ett nytt växthus stod då klart i Stora trädgården.

I Hönshuset hölls såväl höns som ankor och gäss. Nya hyresgäster flyttade in på 1920-talet, då huset blev bostad för gårdens lantarbetare.

Under 1820- och 1830-talen byggdes mycket nytt i Karlslund, till exempel fyrkanten med ladugårdar. Här fanns ett fårhus som 1849 blev ladugård, ett oxhus med kalvar, drag- och gödoxar, ett stall och ria med loge där säd torkades och tröskades.

En häftig brand ödelade rian och oxhuset 1979. Där oxhuset låg finns idag ett modernt ridhus. Till höger är det Diedenska stallet från 1876.

Nybyggnationerna på 1800-talet kunde pågå dygnet runt.

I dag finns Örebro fältrittklubb i stall och ridhus.

Diedens lindallé anlades 1892. I allén ligger trädgårdsmästarbostaden. Den uppfördes 1889 som bostadshus för trädgårdsmästaren och kusken med familjer. Härifrån var det nära till både stall och trädgård. Vid den här tiden låg ett växthus bakom bostadshuset, liksom en trädskola där ek och bok drevs upp.

En alarmklocka

En av trädgårdsmästarna på 1930-talet var Johan Borgström. Hans son Allan har berättat historier från tiden om den uppfinningsrike ägaren Theodor Wright Dieden som hade konstruerat en varning-för-frost-klocka. Den bestod av ett skåp med två termometrar och nedanför dem en plåtlåda fylld med vatten. Därifrån fanns en förbindelse med ett batteri till en ringklocka inne i trädgårdsmästarens kök.

När det närmade sig köldgrader ringde klockan! Borgström väckte då trädgårdsmästardrängarna, som fick gå ut och lägga vassmattor på drivbänkarna.

I dag finns Örebro kommun/Karlslunds kontor i Diedens allé 9.

Stora trädgården har odlats sedan tidigt 1600-tal då Karlslund producerade livsmedel till slottet i Örebro. Trädgården var tidigare indelad i odlingskvarter där raka och prydliga grusgångar sträckte sig.

År 1863 fanns här omkring 400 fruktträd. Det var äpplen, päron, plommon och körsbär. Längs stenmuren, som skapar en varm södervägg, fanns fruktträd som beskars för att växa på spaljé. Odlingen av bärbuskar var lika omfattande och
här odlades även köks- och prydnadsväxter.

År 1888 byggdes en ny trädgårdsmästarbostad. Innan dess bodde trädgårdsmästaren på jobbet i bostaden som låg i bortre änden av trädgården. Han kunde då sköta sina odlingar dygnet runt och upptäcka om obehöriga strök omkring. Trädgårdsmästaren hade sina drängar inneboende, de fick dela hushåll med övriga i familjen.

Idag kan man se ruinen av växthuset från 1902. Här odlades många av trädgårdens växter fram. Från taket hängde vindruvor och persikor. På borden odlades krukväxter som sedan hamnade i huvudbyggnadens fönster. Mot norr fanns de så kallade bakrummen som var arbetslokal för trädgårdens personal.

I nord och syd

Det nybyggda växthuset inrymde mer än växter, på norrsidan fanns också pannrum och arbetslokaler. Vintertid planterades växter och vassmattor bands. Vassmattorna användes på drivbänkar till skydd mot frosten. Pannan kunde eldas med ved, sågspån eller koks, värmesystemet var vattenburet och modernt.

Under växthusets glasade sydsida odlades växter, till exempel tomater, persikor och druvor. Bevattningen skedde med vatten från Svartån. I början av 1930-talet byggdes ett större växthus som stod strax norr om de gamla på andra sidan vägen. Där odlades framförallt gurkor och tomater. Båda växthusen togs ur bruk på 1960-talet.

I köksträdgården växer en blandning av grönsaker och blommor som förr användes i herrgårdens hushåll. Antalet gamla lokalsorter utökas för varje år. Det finns skyltar med växternas namn på svenska och latin och mer information om lokala sorter.

Under senare delen av 1800-talet stod herrgårdskulturen på sin höjdpunkt och odlingen i trädgården var en mycket viktig del av denna livsstil. Mängder av frukt, bär och grönsaker skördades och levererades till herrskapets kök. Även krukväxter och snittblommor odlades fram i Karlslunds egna växthus. Det som odlades i trädgården räckte och blev över. Varje lördag lastades därför en vagn med trädgårdsprodukter som kördes in till Trädgårdstorget i Örebro för försäljning.

På kartan över Karlslund från 1819 ser du orangeriet. Framför är en liten u-formad, häckomgärdad plan. Orangeriet flyttades 1851 och på dess plats byggdes ett enkelt hus för bikupor. Idag återstår orangeriets källare som användes långt in på 1900-talet. Källaren renoverades 2020.

Orangeriet uppfördes redan i slutet av 1700-talet och 1826 ersattes det av ett nytt på samma plats. Orangeriet skulle inrymma alla exotiska växter som hade stått utomhus under sommaren. Här övervintrades ömtåliga växter, som apelsiner - "oranger" - och pomeranser. Pomerans är snarlik apelsin men mycket bittrare. Skalet torkas och används bland annat som krydda i bröd.

Orangerier var annorlunda byggda än växthus. Ett växthus är glasat för att släppa in mycket ljus, för där ska plantor gro och frukter skördas. Orangeriet hade några stora fönster på en vägg. Här skulle växterna vila och samla växtkraft. Frosten hölls borta med hjälp av en kakelugn.

Det fanns en trädgård här redan på 1600-talet. På den tiden kallades köksträdgårdar kåltäppor. Namnet Lilla trädgården uppstod på 1800-talet.

Det måste ha varit en vacker liten anläggning, så här alldeles intill Svartåns rinnande vatten. I början av 1820-talet anlades en fruktträdgård. Fruktträden beskars för att växa på spaljéer.

Lilla trädgården låg i ett skyddat och soligt läge, här mognade frukten före den i Stora trädgården. Här fanns också odlingskvarter med grusgångar och drivbänkar som förlängde odlingssäsongen. Längs mittgången planterades lönn och lind. Träden formklipptes till en början för att vara små, men i slutet av 1800-talet hade de växt sig stora. De skuggade då fruktträd och övriga odlingar. Det sista trädet föll på 1990-talet.

I Lilla trädgården arrangeras numera midsommarfirande.

I sluttningen mot Svartån och på holmarna sträckte sig Karlslunds privata herrgårdsträdgård. I slutet av 1700-talet anlades en engelsk park, en parktyp som introducerats av kung Gustav III. De formgavs av välutbildade trädgårdsarkitekter och var högsta mode vid denna tid. Ideallandskapet skulle upplevas vilt och gåtfullt.

Populära inslag i de engelska parkerna var ruiner, gravstenar med inskriptioner och grekiska tempel. Engelska parken vårdades under hela 1800-talet. Det byggdes träbroar mellan holmarna i Svartån, där man anlade eremitgrottor och sittplatser. Träd som poppel och hängask planterades och genom hela parken slingrade sig grusgångar.

På andra sidan ån har det legat ett tegelbruk där bland annat tak-, murtegel och dräneringsrör gjordes. Det var i drift från 1730-talet till 1890-talet och vägen till den här sidan gick över holmarna.

Nu finns en badplats, Karlslunds tegelbad, vid denna plats.

På höjden på andra sidan Svartån ser du Karlsnäs. Där bodde familjer som arbetade på Karlslund. De två rosa byggnaderna uppfördes 1837–1838 och hade plats för sammanlagt åtta familjer. Varje familj hade ett rum och kök att förfoga över. Folket på Karlslund kallade ofta Karlsnäs för Falej, ordet antas komma från uttrycket "Dä gå på fali". Det användes när man tyckte att något gått galet.

På den tiden fanns en enkel träbro över Svartån, kanske var det den som låg bakom namnet Falej? Den levde ett farligt liv när det var islossning och 1926 sveptes den med och försvann för gott. Arbetarna fick därefter gå omvägen genom engelska parken eller över Kvarnfallsbron.

En morgon höll det på att "gå på fali" för Engla, som var mjölkerska och började sitt arbete tidigt. Hon genade över isen, gick hem tre timmar senare och då fanns det inte en enda gnutta is kvar. I mörkret hade hon gått på nattgammal, tunn is - Engla hade haft "englavakt" den morgonen!

År 1885 anlades ett mejeri i huset och på övervåningen bodde mejerskan. Byggnaden hade uppförts redan på 1830-talet och användes i början som brygghus och mälteri. Efter några år gick huset under namnet kyrkan då det hade inretts en kyrksal på vindsvåningen. Karlslundsborna hade långt till kyrkan i Örebro, torpare och drängar med familjer fick gå till fots. Och på gudstjänst måste man, det var kyrkplikt.

På 1840–talet blev här skola för barnen i Karlslund. Undervisningen skedde med militärisk disciplin, visselpipan var ett viktigt pedagogiskt instrument! 30 år senare inrättades istället en gymnastiksal. Hit kom ett femtiotal flickor i systrarna Zanders skola "Uppfostringsanstalt för unga fruntimmer". All övrig undervisning bedrevs uppe i herrgården.

I början av 1900-talet fanns tre lägenheter i huset, i en bodde mjölkerskan Lotten med sonen Samuel. Hon var änka, maken hade stångats ihjäl av en tjur.

Huset som byggdes på 1830-talet har använts till många olika saker. En tid var här tvättstuga och på 1940-talet moderniserades den. I bottenvåningen installerades tvättmaskiner, centrifug, torkrum med elektrisk värmefläkt, finsk bastu och varmbad. Dessförinnan hade kvinnorna bykat tvätten nere vid ån, sommar som vinter.

Idag finns i huset ett Statarmuseum som visar hur en arbetarbostad från 1930-talet kunde se ut.

På Rävängen bärgades förr djurens vinterfoder, efter slåttern släpptes kreaturen ut på efterbete. Höet förvarades i en ängslada vid Kvarnfallsvägen. Vid mitten av 1800-talet minskade ängsbruket då vallodling med växelbruk införts. Vallodling innebar att djurens foder odlades, i och med det avtog bruket av naturliga våtängar.

Till jordbrukets reformer hörde även utdikningar, allt för att lägga ny odlingsmark under plogen. Av samma anledning genomfördes sjösänkningar. När sjöarna Hjälmaren och Tysslingen sänktes påverkades också vattenståndet i Svartån.

År 1933 började Hushållningssällskapet odla fisk och de anlade fiskdammar på Rävängen. Det var mest gös som sedan sattes ut i sjöarna. Idag är det annat liv i våtmarkerna på Rävängen. På våren kommer grodor hit för att para sig, man kan då höra hanarnas lockrop på honor. Kom och lyssna i slutet av mars och under april!

Rävängen har upprätthållits genom slåtter och bete i åtminstone 200 år. Svartåns årliga översvämningar medförde näringsrikt slam. Strandängarna göddes och gav goda höskördar. Stolparna på bilden är linöverföring - de överförde el från Karlslunds kvarn till mejeriet för att där driva olika maskiner.

Karlslunds kraftstation, en av Sveriges första vattendrivna kraftstationer är från 1897. Byggherre var den uppfinningsrike Theodor Dieden den äldre. Med kraftverket placerade han Karlslund på kartan som Sveriges första och mest elektrifierade gård. Här fanns nog ingenting som inte drevs med el: kvarnmaskiner, mjölkningsmaskiner, sädesharpor, hackelsemaskiner, tröskverk och sågverk, mejeri, säckhissar, hissar i logar, stall och i ladugårdskullar, frönötare, kross- och gröpkvarnar, fjäderhammare, fläktar, borrmaskiner, slipstenar, vattenverket, uppvärmning och belysning av drivbänkar och växthus - bland annat!

Dieden och grundaren av ASEA, Jonas Wenström, installerade en dynamo i kvarnen och lyckades få en glödlampa att lysa redan sju år efter det att Thomas Alva Edison uppfunnit den.

I början av 1880-talet fanns tre kvarnar i Karlslund men samtliga var mer eller mindre obrukbara så ägaren Theodor Dieden beslutade att bygga nytt. Han hade fått ett förslag från ingenjör C. E. Jansson, en kvarnkonstruktör som bodde i Lindesberg.

Ett eldigt skådespel

1882 kunde så Karlslunds kvarn tas i bruk. Den arrenderades ut till olika bolag och mjölnare, men redan 1889 brann den ner till grunden. Orsaken var att några kvarnstenar slagit ihop, det hade blivit varmgång och gnistbildning, en vanlig brandorsak på kvarnar. Karlslund ligger högt och elden syntes långväga. Eldsvådan blev ett skådespel för örebroarna, de kom åkande, gående och roende på Svartån. Kvarnen var försäkrad och byggdes upp direkt och fick då det utseende den har idag.

1975 stannade malstenarna i Karlslunds kvarn. Fotot från 1881 visar bygget av kvarnen, då var kraftstationen ännu inte byggd.

Tekniska kvarnen har idag sin verksamhet här.

Magasinet byggdes 1888 av tegel och sandsten. Teglet tillverkades på Karlslunds tegelbruk. I magasinet både förvarades och rensades säd som sedan maldes till mjöl i Karlslunds kvarn. Det fanns en bro mellan magasinet och kvarnen, på den fraktades säden med en rälsbunden kärra. Bron gick över kullen strax intill.

Ett stickspår

1897 drogs ett stickspår från Örebro–Svartåbanan bekostat av ägaren Theodor Dieden själv. Spåret gick från Karlslunds station, över kanalen, förbi krogstugan och bakom maskinistbostaden. Före kraftstationen gick spåret in i tegelmagasinet. Det fick bara brukas för laster till och från kvarnen. Stickspåret trafikerades enbart av tåg nr. 60. Det kom till Karlslunds station varje söckensöndag. I slutet av 1940–talet slutade stickspåret användas.

Idag har Ovolin färg och byggnadsvård sin verksamhet här.

Den här byggnaden uppfördes omkring 1795 och var då bostad för mjölnaren i Norra kvarnen. Maskinistbostad blev huset i början av 1900-talet, maskinisterna arbetade i Karlslunds kraftstation. Huset hade då byggts om till fyra lägenheter, varje familj förfogade över ett rum och kök.

Lekstuga

Till höger om maskinistbostaden är en grön lekstuga. Den stod ursprungligen uppe vid herrgården och byggdes till Anne-Marie Dieden på 1930-talet. Materialet är stramit - plattor av pressad halm - som tillverkades uppe i Anckarsvärds magasin. År 1950 flyttades den hit med häst och vagn och blev istället lekstuga för maskinisternas barn. Den var då rustad som ett riktigt litet hus och hade bl. a. en spis som det gick att elda i.

På bilden står maskinist Olsson, även kallad Kraft-Olle. I bakgrunden syns hans arbetsplats kraftstationen. Vi vet ej vilka de två kvinnorna är.

Vid forsen i Svartån har det funnits kvarnar länge och den första kända anlades i slutet av 1400-talet. Kvarnen uppfördes strax nedanför forsen där det framrusande vattnet satte fart på vattenhjulet. Lite högre upp hade en damm med luckor byggts. Från luckorna ledde en ränna till vattenhjulet. Vattenhjulet satte fart på kvarnstenen-löparen. Norra kvarnen kom i Karlslunds ägo omkring 1690. På 1770-talet rustades den och fick ett grynverk, gården ägdes då av ryttmästare Gustaf Günther.

Det utseende kvarnen då fick består i stort idag. På 1780-talet fanns även skinn– och vadmalsstamp, i den senare bankades ylletyg samman av en stock. Cirka 60 år senare byggdes den om till benstamp, där ben från slaktdjur krossades till mjöl. Karlslund var då i Carl Anckarsvärds ägo. Han hade fått idén efter ett besök i England, där åkrar framgångsrikt gödslades med benmjöl.

Bilden är från 1880–talets början. Till vänster är mjölnarbostaden, idag kallad maskinistbostaden. I mitten kvarnen och till höger om den skymtar sågen. Den vita byggnaden inrymde benstamp och oljeslageri. Murresterna i förgrunden är från brännvinsbränneriet som upphörde 1872.

Idag finns här utställningen Närke i traditionella kulörer.

Det lilla rosa huset byggdes omkring 1840. I nedervåningen låg brygghus och visthusbod och på övervåningen fanns en bostad. Senare iordningställdes en krog på övervåningen. Huset kom då att kallas Norra krogstugan.

Den låg bra till här vid Norra kvarnen. När bönderna väntade på att få sin säd mald kunde de umgås och ta sig ett glas i krogstugan. Det var ofta långa väntetider på kvarnen. Här serverades brännvin, konjak, arrak och vin, brännvinet kom från Karlslunds eget bränneri.

År 1911 flyttade familjen Johansson in i stugan, fadern Johan Alfred var sko– och sadelmakare. Förutom far och mor fanns nio barn i familjen, deras bostad bestod av rum, kammare och kök. Det var normal boendestandard den här tiden, så även vedeldad köksspis och kakelugnar och utedasset som delades med grannarna.

Idag har Ornitologiska klubben sin verksamhet här.

Örebros första automatiska telefonväxel. Den byggdes 1937 som en testanläggning, då Örebro telefonstation skulle automatiseras. Här provinstallerades en ny, avancerad landsväxel, reparatörerna fick samtidigt en inblick i tekniken. Den nya växeln innebar slutet för växeltelefonisterna som tidigare vidarekopplat samtal när man ringde. Med tiden byggdes växeln ut och moderniserades. Men i slutet av 1980–talet var landsväxelns tid förbi; Örebro AXE-station övertog dess ca. 150 abonnenter.

Skälet till att stationen byggdes just här var förmodligen att området var låglänt. Här var risken för blixtnedslag inte så stor. När arbetet med växelns installation pågick tittade godsägare Dieden förbi nästan varje dag. Vid ett av dessa tillfällen ska han ha sagt "Nu får jag automatisk telefontrafik före örebroarna också". Familjen Dieden var van vid att vara ledande.

Bilden ovan visar en detalj ur kontraktet mellan Theodor Dieden och Kungliga Telegrafstyrelsen. Årsavgiften för telefonen i kraftstationen var 20 kr.

Den här branta backen kallas Kontorsbacken. Namnet kommer av det vita huset till vänster som förr var kontor och bostad för bokhållaren, han som ansvarade för Karlslunds bokföring. På 1920-talet var Oscar Nylund bokhållare och han lär ha haft en vevgrammofon på jobbet. Kanske skrev han ner sina redogörelser till tonerna av Jules Sylvains "Säg det i toner"?

Byggnaden har sitt ursprung som Södra flygeln och den byggdes förmodligen på 1700-talet. I början av 1800-talet bodde herrarna Günther här och byggnaden innehöll då följande rum: "Herr Capitains Kammare, Herrarnes Förmak, Herrarnes Sängkammare, Herr Fendrich Linroths rum, Betjentrummet samt Winds Kammaren".

År 1829 reparerades de två flyglarna grundligt. Ytterväggarna av trä rappades med puts, så att de bättre smälte samman med herrgården.

Kontorsbacken kallas idag Parkvillan och används som bostad.

Det här oansenliga huset, vid herrgårdsbyggnadens södra gavel, byggdes 1820 och inrymde Sveriges första privatägda gasverk! Här "kokades" gasen av tjära och beckolja. Gaskokningen sköttes av Erik Persson, Gaz Eric. Grevinnan Anckarsvärd uppskattade hans arbete, ibland fick han en extra slant "för god Gase".

Gasen fördes in till herrgården via ett järnrör, nästan alla rum var försedda med gasledningar: herrskapets rum, tjänarnas rum och pigrummet, hushållerskans rum och så kök och matrum. Gasledningarna lyste upp ljuskronorna i taket och som ett par magnifika gasljusspridare användes två statyer av skulptören Tobias Sergel. Gasbelysning fanns även i andra byggnader som kontoret, inspektorns rum, drängstugan, i drängarnas matrum och hos nattvakten.

Gasverket användes en bit in på 1850-talet. 30 år senare lystes herrgården upp av nytt ljus - då tändes den första glödlampan i Karlslund.

När den unga studenten Gunnar Hyltén-Cavallius besökte Karlslund 1835 blev han mäkta imponerad av gasupplysningen. "Denna begagnas i hela huset och ledes uti rör genom murarne till Ljuskronor, bord och alla ställer ... Dessa rör äro oendligen vackra samt sluta vanligen uti et drak–hufud ..., till hvilket man endast behöfer föra ett ljus och omvrida en liten förgylld kran, för att se den Phantastiska skepnaden utspruta klaraste låga".

Idag används byggnaden som garage.

Tyska parken, anlagd på 1880-talet. Vid den här tiden var parker i tysk stil moderna. Där planterades en mängd olika träd och buskar. Träd med hängande grenar sattes intill pelarekar - två sådana ekar kan du ännu se här.

Här planterades en minst sagt brokig skara buskar, som snöbollsbuskar på stam, rosentry, silverbuske och fläder med olika färg och form på bladen. Våren 1881 inköptes 500 fruktträdsstammar, som trädgårdsmästaren skulle ympa till fruktträd. De planterades på Sandlyckan som i dag är ridbana.

Hösten 1882 arbetade man med "jordgräfning", det skulle planteras en häck runt fruktträdgården. Den bestod av 4 000 tvååriga hagtornsplantor, deras vassa taggar skulle hålla äppeltjuvar borta. Fruktodlingen låg symmetriskt kring dammen. Tänk dig vilken vacker syn det måste ha varit, när alla äppelträden stod i blom på våren!

En grusgång löpte runt dammen och från den utgick fyra gångar, som bildade ett kors. Det låg symbolik i mönstret - i centrum låg livets brunn och från den rann de fyra paradisfloderna. Två av gångarna bildade en siktaxel från huvudbyggnaden rakt västerut med fortsättning mot Elgskogen. På 1940-talet togs träden bort och Sandlyckan blev travbana, sedan ridbana.

Huvudbyggnaden byggdes 1804–1809, då Christian Günther ägde Karlslund. Huset är troligen byggt efter ritningar av arkitekt Johan Gustaf Forsgren i gustaviansk- och empirstil. Den byggdes klassiskt med tre våningar: stenvälvd källare med kök och ekonomivåning. Ovanför denna låg familjens bostadsvåning och överst skulle fest- och paradvåningen vara. Övre våningen blev inte färdig under Günthers tid, herrarna i familjen disponerade då Södra flygeln. 1819 övertog Carl Anckarsvärd Karlslund. Övervåningen inreddes och många rum ändrades allt enligt arkitekt Carl Christoffer Gjörwells idéer.

Tio år senare genomfördes en ombyggnad efter den berömda arkitekten Gjörwells ritningar. Gjörwell var då en av Sveriges hetaste arkitekter. För att smycka herrgårdens alla rum inhandlades "all till Rum hörande ornamenter, såsom Friser, Figurer, Basreliefer, Termer, Draperier med mera ..."Han lät bland annat tillverka gips- och träreliefer som placerades ovanför altandörrarna. I salongen finns handtryckta tapeter från 1800 med målningar av den franska konstnären Joseph Vernet. Tapeterna föreställer fyra betydande franska hamnar och är troligen de enda av sitt slag i Sverige. De är även bland de äldst bevarade tapeterna på rulle.

Stora salongen på övervåningen smyckades av bröderna August och Michael Anckarsvärd. Michael målade stora landskapsmålningar som tog sammanlagt 168 dagar att slutföra.

Arkitekt Gjörwell var även ansvarig för utformningen av den engelska parken vid ån nedanför herrgårdsbyggnaden.

Varje ägare har satt sin prägel på Karlslunds herrgård. När fotot på salongen på nedervåningen togs på 1890-talet, var familjen Dieden ägare. De hade renoverat byggnaden på 1880-talet och resultatet blev en modern och elegant bostad. 1938 installerades husets första vattentoalett - Theodor Diedens bröllopsgåva till frun Marianne. Den sista privata ägaren Marianne, gift med Theodor Wright Dieden, bodde i huset fram till 1971. I dag ägs herrgården av Örebro kommun och arrenderas ut till en privat arrendator. Här arrangeras privata middagar, bröllopsmiddagar och andra arrangemang. Sommartid finns ett kafé på herrgårdsterrassen.

Norra flygeln byggdes nog redan på 1700-talet, samtidigt med sin pendang, Södra flygeln. Här bodde drängar, trädgårdsmästare och kusk. Senare blev det bostad för Karlslunds inspektor, gårdens högste chef näst efter godsägaren.

Ett osttryckeri

Omkring 1850 blev bottenvåningen osttryckeri, förebilden var Riseberga herrgård i Västernärke. Osttryckeriet var ett mejeri som bara gjorde ost.
Vid osttillverkningen trycktes vasslen ur osten, förmodligen var det orsaken till ordet osttryckeri. Här i huset gjordes kumminost på skummjölk. Osten blev snabbt mycket uppskattad och försäljningen gav goda inkomster till gården.
Biprodukten från osttillverkningen - vasslen - blev god och näringsrik mat för grisar och kalvar. År 1850 anställdes fru Schukani från Schweiz. Hon undervisade i konsten att bereda "Bitterkäs", en syrlig ost som framställdes av sur mjölk.

På fotot från 1927 syns en liten utbyggnad på husets norra sida. Den hade byggts på 1850-talet och där lagrades den populära kumminosten. Idag är utbyggnaden riven.

I dag finns Ateljé Björn Brusewitz och butiken Stellarum i Norra flygeln.

Terrassträdgården fick sin grund omkring 1810. Den består av tre terrasser, på bilden ser du den översta. På 1800-talet växte syrener i hörnen vid trappan. Vit syren från Karlslund har i modern tid planterats i samma hörn för att återskapa hur det såg ut historiskt. Förr fanns här en häckomgiven blomsterplantering och närmast huvudbyggnaden var marken grusad. Varje vår placerades exotiska växter på terrassen, de hade förvarats i orangeriet över vintern. Det kunde vara lagerträd, citrusväxter eller fikon.

Mellersta terrassen var indelad i planteringsytor och allt i trädgården var till en början rektangulärt. Under 1800-talets senare del ändrades idealen, grus ersattes av gräs och allt gavs en rundare form. Även blomsterrabatterna blev mjukt formade och i deras mitt planterades monumentala växter.

Nedre terrassen var indelad i flera mindre avsatser där man odlade både nytto- och prydnadsväxter. Tack vare avsatserna regnade inte jorden bort.

Från herrgårdens trappa sträcker sig en lång och rak gång ner till träbron som leder till holmarna. Gången är terrassträdgårdens mittaxel och den skär rätt genom de tre terrasserna. Förr kantades gången av kastanj, lönn och lind.

Huset byggdes 1933 och användes av Hushållningssällskapet som bedrev fiskodling där ända fram till 1960-talet. Tekniken var för sin tid mycket modern och unik för Sverige. Rommen kläcktes i speciella glasbehållare. Här odlades sik, siklöja, laxöring, gädda, abborre och gös som sedan planterades ut i Hjälmaren och andra sjöar.

Idag finns butiken Rojan Produkter med trädgårdscafé här.

Långkatekesen är det äldsta trähuset i Örebro som står på sin ursprungliga plats. Det finns äldre hus, men de har flyttats till Wadköping.

Huset byggdes 1763, var timrat och hade torvtak, innehöll förstuga, kök, två kamrar och en stor sal. Det kallades Kronobyggningen och skulle användas "antingen till arbetswärkstad, för alt hvad, som till pipan hörare, eller och till Materialhus". När huset togs i bruk användes det som bostad.

Här bodde arbetare vid Karlslunds gevärsfaktori som låg vid ån och hade anlagts av kronan 1603. I "borrverket" gjöts och borrades gevärspipor. Den här verksamheten pågick fram till 1795 och är orsaken till att platsen kallas Borrarebacken. Då faktoriet drevs fanns här fler arbetarbostäder men när det stängde revs stugorna efterhand. Kvar blev Långkatekesen och det röda torpet i öster och det bär områdets namn Borrarebacken vidare.

Långkatekesen var bostad för daglönare och hantverkare samt undantagsstuga. Under första hälften av 1900-talet användes huset som dans- och möteslokal för olika föreningar i Karlslund.

Idag används huset av Karlslunds hembygdsförening.

Slöjdstugan byggdes på 1700-talet och var till en början badstuga. Omkring 1824 blev det slöjd- och snickarstuga. I slutet av 1800-talet byggdes huset om till bostad med två lägenheter nere och en på övervåningen. Uppe bodde fodermarsken Axel Lindbergs familj. Han och hustrun Emma fick tillsammans elva barn. Med endast två rum och kök var det nog rätt så trångt.

Huset bakom byggdes 1837 som fårhus och samtidigt uppfördes det lilla vinkelbyggda huset. Det var först bostad för gårdens anställda. Bland annat Axel Lindberg bodde där i sin ungdom. Från slutet av 1800-talet blev huset slaktbod.
Kring juletider hade slaktaren bråda dagar, då slaktade han även de anställdas hushållsgrisar. Betalningen utgick i både pengar och en sup.

I Slöjdstugan finns i dag Ateljé Dragomir Rajkovic.

Slöjdstugan byggdes på 1700-talet och var till en början badstuga. Omkring 1824 blev det slöjd- och snickarstuga. I slutet av 1800-talet byggdes huset om till bostad med två lägenheter nere och en på övervåningen. Uppe bodde fodermarsken Axel Lindbergs familj. Han och hustrun Emma fick tillsammans elva barn, med två rum och kök var det nog rätt så trångt.

Huset bakom byggdes 1837 som fårhus och samtidigt uppfördes det lilla vinkelbyggda huset. Det var först bostad för gårdens anställda där bland andra  Axel Lindberg bott i sin ungdom. Från slutet av 1800-talet blev huset slaktbod.
Kring juletider hade slaktaren bråda dagar, då slaktade han även de anställdas hushållsgrisar. Betalningen utgick i både pengar och en sup.

Ingen vet riktigt när det här huset uppfördes men det finns med på en karta från 1858. Skogen intill heter passande nog Svinhusskogen och när byggnaden användes som svinhus fick gårdens grisar böka runt i Svinhusskogen.

Grisarna hade en favoritmaträtt - vassle som var en restprodukt från osttillverkningen. På Karlslund fanns både ysteri och mejeri. En tid användes huset av smeden i Karlslund. Han hade tidigare hållit till vid Smedjebacken där hans smedja låg nedanför trädgårdsmästeriet.

På 1940-talet bytte huset funktion en gång till, man började göra produkter av bakelit här inne. Tidigare höll man till i Anckarsvärds magasin. Det gjordes mest dörrhandtag och stickkontakter men sista ordern 1944 blev lite utöver det vanliga: 30 000 flaskproppar till parfymflaskan "4711". Undrar om de väldoftande damerna visste att parfympropparna tillverkats i ett svinhus?

I huset finns i dag Linas smidesverkstad och Sjöstrands snickeri, båt och bygg.