Aktuell utställning

Åsa Jungnelius – Hålrummet / The Cavity

13 juni – 23 augusti

Av Axel Andersson – historiker, författare och lektor i konsthistoria vid Kungliga Konsthögskolan

"När jag först mötte verket Snippan av Åsa Jungnelius i en grupputställning för många år sedan var det som att stå inför en tingest till synes kläckt av en lika avlägsen som bekant himlakropp. Det var lika omöjligt att komma in i den, som att ställa sig oberörd vid dess sida. Verkets värld blödde in i världen omkring mig med sin intensitet. Jag minns som igår: hur närvarande jag var i rummet, samtidigt som jag omedelbart glömde bort allt annat som fanns där förutom Snippan och jag.

Snippan är svaret på en outgrundlig fråga, inte olikt livets tillkomst. Detta tidiga portalverk bjuder oss in till att ifrågasätta hur vi och konstverk kan ta plats tillsammans. Snarare än att vara åskådare uppmanar den och Jungnelius bildvärld oss till att bli aktörer, balanserande mellan att stiga in och stiga ut.

Det som börjar i en andning – i grunden glasblåsarens pust – skapar liv i ett hölje, vilket upphovspersonen långsamt retirerar från för att bjuda in en publik. Vi får bevittna att verkets interiör föds på en och samma gång som det blir till en fasad. Ett ut-och-in-vändande fött ur en kvinnlig erfarenhet, som på en och samma gång oblygt tar sig an det storsvulstiga, monumentala och allmänmänskliga. Jungnelius har fortsatt sitt utforskande av hålrummen, passagerna, kanalerna, behållarna, ramarna i en rad konstverk. Ett utforskande som mynnar ut i ett förrädiskt enkelt konstaterande: det finns en värld utanför verket och en inuti.

Jungnelius är en av våra mest hyllade samtidskonstnärer, kanske just för att hon med en sådan mästerlig precision avtäcker randen mellan beskådaren och objektet. Detta blottande kommer till uttryck genom de verk som samlats i den här utställningen – inte minst verk som också är bruksobjekt där frågan om skillnaden mellan beskådare och brukare lekfullt utmanas och underförstått politiseras. Det finns en konsekvens i hur denna samtidiga gräns och öppning mellan oss och verket återkommer genom en rad olika material, kontexter och idéer i Jungnelius långa och rika produktion. Hennes bildvärld är så speciell just på grund av denna konsekvens. Den återkommer till och med i hennes självframställan som konstnär, hennes offentliga persona. Ytan är aldrig ytlig hos Jungnelius, heller inte falsk. Däremot är spänningen mellan verkets insida och utsida nästan alltid fysiskt påtaglig."

Foto: Robin Åhlgren