Kransar och polisonger – en bildstudie av manshakan

Skägget upptar en stor plats i vår historia och föreställningsvärld, från kungar som Gustav Vasa och Johan III, till gudar som t.ex. Oden och Zeus. Även många män som omtalas i Bibeln bar skägg. En helt annan skäggbärare är vår Jultomte.

I svensk litteratur står det väldigt lite om skägg. I den internationella dräkt- och modehistoriken har mannens hak- och kindprydnader däremot varit livligt diskuterade. Ansiktet är ju det första vi ser av en människa, ansiktets form och hårväxten. Den nedre ansiktshalvans hårbeklädnad har hos männen i högre grad än den övre varit en plats för modeväxlingar och ideologiska teckenspråk. Med olika slags skägg har man under olika epoker kunnat signalera att man tillhört ett visst skrå eller räknat sig till en viss kategori eller kunnat hänföras till en viss samhällsklass, en viss åskådning eller liknande.”Skäggets historia utgör ett viktigt bidrag till mänsklighetens allmänna sedehistoria och har ett märkvärdigt samband med de politiska revolutionerna.” ( Per Götrek, 1859).

Att bära skägg är ett tecken på ålder och visdom. I Sverige satt dessutom helskäggiga regenter från 1859 till 1924 (Karl XV, Oscar II och Gustav V). 1924 var det år Gustav V tog farväl av sitt skägg, men han behöll dock en mustasch som blev allt diskretare för att till slut försvinna.

Vid mitten av 1800-talet började man rekommendera skägg urhälsosynpunkt. I skrifter påstods det att skägget skyddade mot smitta, blindhet och tandvärk.

I Henrika Hagdals uppslagsverk från 1882 ger hon 4 skäl till att låta skägget växa:

1 Skaparen lät sitt skägg växa

2 Inkonsekvent att raka haka men inte huvudet

3 Rakningen vållar obehag och tidsspillan

4 Då skägget skyler mun och hals skyddar de mot bronchitis och reumatiska åkommor

I dagens Sverige överväger de renrakade hakorna. Att vara skäggbärare är kanske fortfarande en åsiktsdemonstration.

Vi vill här visa ett antal olika skäggtyper:

Mustaschen

Uppträder i många former. Stora, breda, uppåtvridna mustascher kallas knävelborrar.

Man med mustasch.

Mustasch.

Skägg

När endast hakan bär skägg kallas dethakskägg.Helskägg avser både hak- och kindskägg och helst också mustascher. Ett speciellt skägg är pipskägget (belagt från 1400-talet) som växer under underläppen i form av en spets.

Man med helskägg.

Helskägg.

Kindskägg

Ett kindskägg av en egen typ är skepparkransen(även kallat cirkelskägg) som följer haklinjen från öra till öra och i regel har mera fäste under den linjen än över.

Man med skepparkrans.

Skepparkrans.

Polisonger

Är en form av kindskägg, håret vid tinningarna växer i förlängningen utmed örat. Om polisongerna får fortsätta att växa nedåt och kraftigt utbreda sig över kinden kallas dewhiskers. Dessa behöver inte växa ut från polisongerna, de frodas gärna i ensamt majestät. Whiskers kom att favoriseras av sjöofficerare och hade sin hemvist i England. I Sverige var det mest grosshandlare och brukspatroner som kom att bära whiskers med Göteborgsbröderna Dickson i spetsen.

Man med långa polisonger.

Whiskers.

Text: Marie Esplund-Lynn

Bildhantering: Ingemar Larsson
Litteratur: Magnus von Platen, Svenska skägg. Våra manshakor genom tiderna. 1995

Ursprungligen publicerad som Månadens bild februari 2004.

Senast uppdaterad:

Publicerad: