Månadens forskare: Frida Harvey

Frida Harveys intresse för att fördjupa sig i kollegialt lärande grundar sig i kraften och styrkan i samarbete och att göra saker tillsammans. I sitt tidigare arbete som lärare och kvalitetsutvecklare var det viktigt för henne att diskutera ämnesdidaktik och undervisningsutveckling med kollegor. Som doktorand har hon fortsatt att fokusera på detta ämne, både genom utvecklingsprojektet KLÖS (kollegialt lärande i Örebros skolor) och nyligen genom en vetenskaplig artikel. I artikeln, som hon skrev tillsammans med fem andra forskare, observerade de kollegialt lärande på sex olika grundskolor, där ett 50-tal lärare deltog. Forskarna definierade i studien kollegialt lärande som:

Gemensamma, kontinuerliga, kritiska och systematiska undersökningar av komplexa problem i den dagliga undervisningen, som leder till skapandet av nya och förbättrade vanor.

– Jag är övertygad om att vi blir klokare ihop. Jag har känt i mina tidigare roller en sådan styrka i det kollegiala och att man verkligen lär sig. Vi vet också från forskningen att skolor som verkligen arbetar systematiskt tillsammans för att utveckla undervisning, ökar kvalitén, säger Frida Harvey.

Att kollegialt lärande på många sätt är positivt och ger mervärden, är de flesta överens om, men samtidigt kan det vara svårt att genomföra i praktiken.

Studien visar att det finns en hel del hinder för att arbetssättet ska kunna fungera och etableras. Ett centralt begrepp som forskarna återkommer till är kollektiva vanor. Man definierar det som "en grupps tendens att agera på samma sätt i en viss situation"

– Vi ser att det finns kollektiva vanor som hindrar lärare att utveckla sitt sätt att undervisa på ett systematiskt sätt, säger Frida Harvey.

Vana att arbeta individuellt

En sådan vana är att lärare gärna arbetar individuellt.

Det finns en stark rotad vana att lösa undervisningen själv och inte tillsammans med andra. Lärare kan ge tips till varandra men det stannar ofta där och det kollegiala samtalet kring undervisningsutveckling lämnas istället till var och en.

Samtalet kollegor emellan fokuseras också för lite på utmaningar i undervisningen för att kunna identifiera vad som kan utvecklas. För att få till en undervisningsutveckling behöver man kunna gå djupare och ställa de kritiska frågorna, menar forskarna.

Artikeln lyfter också fram vikten av att alla verkligen deltar på de kollegiala träffarna. Lärare och skolledning kan till exempel prioritera andra aktiviteter före de kollegiala samtalen.

– Vi har till exempel sett att ledningen prioriterar en utbildning eller att läraren lägger in utvecklingssamtal där man skulle haft kollegiala träffar. Finns en sådan tradition att man kontinuerligt lägger in annat på denna tid, är det svåret att etablera kollegialt lärande, säger Frida Harvey.

Viktigt att etablera förbättringsprocesser

En annan kollektiv vana som behöver etableras är att de kollegiala samtalen fokuseras på förbättringsprocesser. Att arbetet sker i processer, som får ta tid och där man först kommer fram till vad som ska utvecklas innan man ger sig på de snabba "quick fix-lösningarna".

– Det vi sett som ett hinder är när lärare hela tiden kommer med lösningar, snarare än att jobba långsiktigt med förbättringsmål. Lärare vill gärna komma med tips och tricks men väljer man det före att jobba med undervisningen och kritiskt granska den, så är det ett hinder för det kollegiala lärandet.

Ett annat hinder som forskarna lyfter fram är att det kollegiala lärandet inte blir en process, utan att samtalet startar om varje gång man ses. I många fall saknas dokumentation från föregående möte och nya deltagare kan ha tillkommit. Det gör att processen har svårt att ta sig framåt. Har man också isolerat det kollegiala lärandet till bara själva mötet kan det också vara ett hinder.

– När man inte ser det kollegiala lärandet som en helhet är det svårt att komma framåt. Stannar utvecklingen vid diskussioner och inte tas med till klassrummet, blir det ingen process, menar Frida Harvey.

Vikten av att ha vetenskapliga aktiviteter på plats

Den sista vanan som forskarna ser behöver etableras, är att vetenskapliga aktiviteter finns på plats. Det kan till exempel handla om att arbete systematiskt med observationer av undervisningen för att samla in data, elevintervjuer, filmning av lektionerna, samla in elevlösningar som gås igenom i kollegiet.

– Det vi ser är att lärarna i många fall saknar verktyg för vetenskapliga aktiviteter. Man är överens om göra det men det kan bli lite godtyckligt och upp till var och en. Här måste skolorna hitta verktyg och använda dom på ett systematiskt sätt, både när det gäller insamling av data men även i analysfasen. Lärare är inte vetenskapsmän så de här sakerna behöver man bestämma och göra gemensamt.

Vad kan då skolorna lära av resultaten av studien?

Frida Harvey menar att skolorna själva bör titta på den egna kontexten och försöka hitta vilka kollektiva vanor som finns på skolan som förhindrar att det kollegiala lärandet kan få ta större plats och utvecklas.

Det viktigaste som skolor kan göra, menar Frida är att titta både på vanor som kan hindra men också förhindra det kollektiva lärandet. Titta på mönster och vad som "sitter i väggarna". Lägg sedan upp en plan - hur ska vi jobba med det här framåt, hur kan vi bearbeta det som står i vägen och hitta vägar för att ändra på vårt kollektiva handlande?

Skolor kan också börja titta på hur man på ett systematiskt sätt kan titta och granska undervisningen tillsammans. Vad finns för verktyg och vad behöver vi?

– Jag vill också slå ett slag för vikten av att dokumentera för att få processerna framåt, avslutar Frida Harvey.

/Mikael Kindgren, Pedagog Örebro