Några goda råd

Du som precis har tilldelats pedagogiskt pris, vilka tre goda råd vill du ge till en nyutbildad lärare som sitter här uppe på läktaren?

Tagen av stunden stod jag där och kände mig helt blank inför reporterns fråga. Tre goda råd? Hur svårt kan det vara när jag har arbetat i 18 år? Tydligen väldigt svårt för jag gav inga råd där och då i augusti på Conventum.

Nu har det gått några månader och jag har haft tid på mig att fundera på den där frågan både en och två gånger. Jag ska försöka bidra med några tankar om vad jag själv försöker ha med mig i bakhuvudet varje dag när jag möter elever, föräldrar och kollegor. Kanske kan jag äntligen komma med några goda råd – vi får se.

Jag heter Pernilla Björnberg och arbetar sedan januari 2000 på Brickebackens skola. 18 år på samma skola och jag har aldrig tänkt tanken på att byta. Kanske någon enstaka gång när jag fått ett ryck och bestämt mig för att cykla till jobbet. Den där uppförsbacken är ingen lek tidigt på morgonen när man har bråttom… Men förutom backen finns det inget jag vill byta bort.

Jag är otroligt stolt och glad över att vara lärare på Brickebackens skola, en skola som genomgått stora förändringar under mina år. Idag är vi en F-6-skola som ryms i centrumanläggningen tillsammans med särskolan. Jag är utbildad 1-7 lärare och har alltid varit på mellanstadiet. Eftersom jag inte provat något annat är det lite drastiskt att säga men jag är rätt säker på att det är den åldersgruppen som passar mig allra bäst. Just nu arbetar jag i årskurs fem.

På Conventum bad reportern mig att beskriva en bra dag i skolan. Det kunde jag svara på direkt. Varje dag i skolan är en bra dag! Att få vara med dessa nyfikna, intresserade och vetgiriga barn varenda dag är något jag är mycket tacksam för. Under 18 år går det naturligtvis upp och ned och livet, även lärarlivet, är verkligen ingen dans på rosor hela tiden. Under ett och ett halvt år har det dock varit just det och då är det fantastiskt att gå till jobbet. Lägg därtill ett fantastiskt gäng kollegor som ställer upp för varandra och lyckan är gjord.

Hur var det med de där goda råden nu då?

Det är som det är och det blir som det blir

Det är ett uttryck som jag för ett par år sedan stal från 100-åringen som klev ut genom fönstret ni vet och gjorde till mitt eget mantra. En lärares vardag består av ständiga förändringar både på gott och ont. Ofta leder de dock till bekymmer och ofta kan jag inte styra över dem själv. Yttre ramar, beslut av rektor, tjänstefördelning, förändringar i elevgruppen, nya förutsättningar från en dag till en annan – och där står jag. Det är så lätt att bli frustrerad, förtvivlad och fastna i att älta saker som jag faktiskt inte kan påverka eller förändra där och då. På sikt kanske men det tar så mycket av min kraft och energi, kraft och energi som jag istället kan lägga på rätt saker.

Jag fick mig en riktig tankeställare för några år sedan när jag i en period fastnade i ett negativt tänkande. Malandet över hur det skulle bli framöver var bara destruktivt och jag låg sömnlös på nätterna. Ett livsöde i min närhet skakade om mig och då slog det mig. Vad är det jag håller på och oroar mig över? Jag kan ju inte påverka den här situationen så varför låta den uppta så mycket av min tid. Vad är viktigt här i livet?

Så här kommer råd nummer 1:

Fokus och kraft på det som jag faktiskt kan göra och därefter göra mitt bästa – vad mer kan jag begära av mig själv? Det är som det är och blir som det blir. Oftast blir det bra när vi står där med facit i hand!

Jag gav inte den tid som behövdes

Jag tror inte att jag uttrycker detta med ord lika ofta utan det har snarare blivit ett förhållningssätt. Lärare är ett intensivt yrke och det är lätt att stressa och känna sig otillräcklig. Det är mycket jag ska och vill hinna och ibland lyckas jag inte. Dygnet har sina timmar och väl på skolan ska jag uträtta massor. Jag vet av erfarenhet att som nyutbildad lärare är det nästan ofrånkomligt att inte känna press och stress.

Jag gjorde ett misstag när jag var ny på grund av just detta. Jag gav inte den tid som behövdes och lyssnade inte färdigt på en elev som kom och sökte upp mig på rasten. Jag var stressad och tvungen att kopiera innan nästa lektion så jag bad eleven att gå ut på rast så skulle vi ta det senare. Det var ingen akut situation. Det här fick jag äta upp på ett samtal. Den besvikne eleven framförde, inför sin förälder, mina brister när det gällde att vara rättvis. Jag kunde så klart bara erkänna att eleven hade rätt i sina klagomål, be om ursäkt och skämmas. Hade jag tagit mig tid direkt hade både eleven mått bra och känt att jag lyssnade och engagerade mig. Jag hade dessutom sluppit lägga tid på att ha samtal.

Jag är idag glad över att jag gjorde misstaget för jag lärde mig något viktigt. Eleven fick inga men av det heller – det vet jag garanterat – eftersom eleven återvänt till skolan flera år senare, då som personal.

Att stanna upp och ge av min tid, fast jag egentligen tycker att jag inte hinner, gör att jag spar tid i långa loppet. I många situationer har jag upplevt att det fungerar precis så.

Råd nummer två:

Att ge tid spar tid.

Lärare - del av ett lag

Om jag inte haft kollegor som stoppade mig i dörren det första året när jag skulle gå hem, vet jag nu att det hade kunnat gå illa. Om de inte rotat i min väska och tagit ifrån mig alla böcker, som jag absolut var tvungen att rätta till dagen därpå, hade jag kanske inte orkat. Om de inte klivit in och hjälpt till i tuffa samtal med elever och föräldrar, och lärt mig hur man gör det på ett bra sätt, hade jag kanske inte blivit så trygg i det som jag faktiskt är idag.

Jag har hållit på med lagidrott under större delen av mitt liv. Att vara lärare är att vara en spelare i ett lag. Det krävs en individuell prestation som en del av ett team men alla i teamet måste fungera tillsammans. Självklart vill jag prestera bra och bidra till kunskapsutveckling hos mina elever och skolutveckling med mina kollegor. Utan mina kollegor hade jag aldrig fått årets pedagogiska pris, det är ett som är säkert. Ensam är inte stark. Det är en styrka att både kunna be om hjälp när det behövs och ta emot hjälp när den erbjuds. Det ska inte finnas någon prestige i det men ibland kan det ändå vara svårt, särskilt när man är ny.

Råd nummer tre:

Var inte för stolt för att be om och ta emot hjälp.

Så där ja! Hoppas att råden kan vara till någon nytta – både för gammal som ung i läraryrket. Var stolt och glad över att arbeta med ett av de viktigaste yrken som finns.

Jag tackar ödmjukast för det pedagogiska priset som jag delar med alla mina kollegor på Brickebackens skola.

/Pernilla Björnberg, lärare, Brickebackens skola årskurs 4-6

Senast uppdaterad: 10 december 2018

Publicerad: 10 december 2018
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?