Bokblogg: Lekfullt samspel i förskolan

Vad sägs om att läsa en nästan 300 sidig bok om lekens betydelse för en bra barndom? Arbetar du inom förskolan borde det vara svårt att tacka nej till mitt erbjudande. Låter det totalt ointressant? Då är du med största sannolikhet en av de som verkligen behöver läsa boken, enligt Karin Pape, författare till ”Lekfullt samspel i förskolan”. Hon menar att en av de viktigaste frågorna för förskolan borde vara hur leken kan prioriteras och främjas. Leken är nämligen en väg fram till att alla barn ska finnas med i den sociala gemenskap som är så viktigt för barnens välbefinnande och lärande.

Kari Pape är förskollärare och har en master i förskolepedagogik. Hon arbetar även som föreläsare, rådgivare och processhandledare i kommuner och förskolor i Norge. Boken är en svensk översättning av ”Jakten på den gode barndomen” som gavs ut i Norge 2013.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen behandlar vad som utmärker en bra barndom i förskolan. Pape hänvisar till forskning och styrdokument samtidigt som vi får ta del av olika skildringar från hennes tid i förskolan. Det blir en god mix av teori och praktik som båda belyser vikten av en inkluderande miljö där lekfullhet kan ses som ett nyckelbegrepp. I bokens andra del beskrivs hur arbetet att skapa en sådan miljö kan gå till. Här lyfter Pape fram förskollärarnas ansvar att tillsammans med förskolechefen driva på detta arbete. Det handlar om att utveckla en professionell gemenskap och en gemensam syn. Att våga säga ifrån till kollegor, diskutera normer och praxis och på så vis dela kunskap. Målet är att upprätta en processorienterad plan för att stärka lekgemenskapen på förskolan.

Boken är välskriven och tydlig. Berättelserna från verksamheten gör att Papes resonemang känns verklighetsnära och trovärdigt. För att kunna stärka lekens ställning i förskolan behöver pedagogerna ha en gemensam barnsyn. Barn och vuxna bör betraktas som likvärdiga individer men:

I mötet mellan barn och vuxna är det alltid den vuxna som har ansvaret. Det är av stor betydelse att som vuxen ha klart för sig vilken stor makt man har att definiera barnet genom att tillskriva det bra eller dåliga intentioner och egenskaper och på så sätt skapa de ramar som barnet ska växa och utvecklas inom.

Att befinna sig i sin professionella roll och arbeta för en god relation handlar om att utveckla sin relationskompetens. Vi som arbetar under förvaltningen Förskola och skola i Örebro kommun har i kommunens utbildningssatsning ”Det goda mötet” mött begreppet tidigare. I boken ”Glädjens pedagogik” (Linder & Breinhild Mortensen, 2008) lyfts relationskompetens som en oerhörd viktig komponent i pedagogrollen, precis som även Pape uppmärksammar. Förutom vikten av att arbeta för goda relationer finns fler andra gemensamma nämnare i böckerna. Att använda sig av humor, glädje och optimism i verksamheten är andra exempel.

Att verksamheten ska byggas på lekfulla samspel är egentligen en självklarhet, då den svenska läroplanen anger just detta. Bland allmänheten är kunskaper om lek tämligen låga och det florerar många missuppfattningar om lekens natur, även bland förskolans personal menar Pape.

Ett viktigt kännetecken på lek är att den är en frivillig aktivitet som barnen själv väljer att delta i. Leken är på låtsas, den ligger utanför det vi uppfattar som ”den verkliga” världen.

Pape slår fast att lek är inget som kommer av sig själv, som bara flyter på och är självgående. Det är heller ingen medfödd förmåga utan något som utvecklas i relation till andra. Barn som aldrig är med i lek blir heller inte bra lekare. Saknas kunskaper finns det en risk för att förskolan utvecklar en praxis där de barn som verkligen behöver hjälp missgynnas.

I boken beskrivs olika svårigheter som är lätta att känna igen från förskolans verksamhet. Jag tänker särskilt på känslan av otillräcklighet och att ”släcka bränder”. Här är Pape tydlig: är vi få vuxna är det extra viktigt att fokusera på rätt saker. Vad använder vi egentligen tiden till? Det är en stor utmaning att våga prioritera (eller delegera) bort vissa saker för att kunna vara närvarande och deltagande i barnens lek. Ett annat dilemma som beskrivs är kunskapen finns men den kommer inte ut i handling. Pape har inget direkt svar på vad det kan bero på men hon lyfter fram förskollärarnas ansvar för att driva på förändringsarbetet.

Min största behållning av boken var att jag fick ett fördjupat synsätt på lekens betydelse för att utveckla en grundtrygghet och självkänsla. Är du intresserad av att fördjupa dina kunskaper och utveckla ditt förhållningssätt så läser du bokens första del. Varje kapitel innehåller en mängd olika frågor att använda som reflektions- och diskussionsunderlag. Som arbetslag går det säkert att komma långt i utvecklingsarbetet genom att arbeta med dessa frågor. Väljer man att arbeta efter bokens andra del till punkt och pricka har man ett stort och gediget arbete framför sig. Det är inget lätt jobb att utföra en systematisk reflektion kring förskolans egen praxis, men det är ett oerhört viktigt arbete. Jag måste erkänna att det var lite kämpigt att komma igenom den sista delen av boken men är det ett konkret verktyg man söker så har man verkligen hittat rätt.

Självklart ska alla barn få möjligheten att ta steget in i lekens förtrollande värld. Alla barn ska få ta del en lekgemenskap. Samtidigt står vi pedagoger inför många tuffa utmaningar såsom större barngrupper (där barnen både är yngre och har längre vistelsetid), fler och utökade kunskapskrav, dokumentationskraven ökar… listan kan göras lång. Finns det dessutom en kultur på förskolan som inte främjar lek och lekfullt samspel så kan uppförsbacken vara riktigt tuff. Jag tänker att Papes bok kan fylla en viktig funktion för att ge leken den ställning som den förtjänar.

/ Christine Åberg, förskollärare och utvecklingsledare på Vintrosa förskola

Referenser:

Linder, A. & Breinhild Mortensen, S. (2008). Glädjens pedagogik. Lund: Studentlitteratur

Pape, K. (2016) Lekfullt samspel i förskolan (Claesdotter A, övers.). Oslo: Kommuneförlaget AS, (Originalarbete publicerat 2013)