Bokblogg: Hur man älskar ett barn

Ett barn tittar rakt på mig med sina stora oskyldiga ögon. Framsidan på boken ”Hur man älskar ett barn” fångar mig och jag studerar ögonen lite närmare. På ögonens båda linser speglas ett ögonblick av ett barns värld. Nyfikenheten väcks, kommer jag att få svar? Janusz Korczaks första ord i boken lyder:

Hur, när, hur mycket – varför? Jag anar många frågor som väntar på svar, tvivel som söker förklaringar. Och mitt svar är: -Jag vet inte.

Varje gång du lägger boken åt sidan för att spinna vidare på dina egna tankegångar, betyder det att boken tjänat sitt syfte. Men om du bläddrar igenom sidorna och söker efter recept och färdiga föreskrifter och är missnöjd därför att de är så få – då ska du veta, att om du hittar råd och anvisningar så finns de där, inte med utan mot författarens vilja.

Jag vet inte – och jag kan inte veta – hur för mig okända föräldrar skulle kunna uppfostra ett för mig likaledes okänt barn under förhållanden som jag inte känner till. Jag upprepar – skulle kunna, inte skulle önska, eller borde uppfostra. (s.19-20)

Henryk Goldszmit (1878-1942) med författarpseudonymen Janusz Korczak var en polskjudisk författare, barnläkare och pedagog, som under sina studieår jobbade extra på sommarkolonier och folkbibliotek. 1912 blev Janusz ansvarig för ett barnhem för judiska barn, Dom Sierot (de föräldralösas hem) som låg på Krochmalnagatan i Warszawa. Verksamheten formades utifrån tankar om arbetsdelning, barns medbestämmande och demokrati. Janusz ville ge barnen frihet under ansvar och sammanhållning. Under första världskriget (1914-1918) blev Janusz inkallad till att delta ute i fält och blev därefter pedagogisk ledare för Nasz Dom (vårt hem), ett barnhem för katolska barn. På barnhemmen hade Janusz möjlighet att bedriva forskning och barnobservationer som han sedan tecknade ner i flertalet texter. Andra världskriget startade 1939 och året därpå, i november, tvingades Dom Sierot att flytta hela verksamheten till ett ghetto. Förhållandena var svåra och Janusz blev tvungen att tigga mat och förnödenheter till barnen. Den 5 aug 1942 transporterades personal och barn till förintelselägret Treblinka. Korczak valde att följa barnen till slutet, trots möjligheten att slippa undan.

Boken som med fördel kan läsas av alla som tillbringar tid tillsammans med barn, är uppdelad i fyra olika delar: Barnet i familjen, Barnhem, Sommarkolonier samt Barnhemmet för föräldralösa. De olika kapitlen beskriver olika perspektiv av ett barns liv och omgivning. Janusz reflekterar över den miljö barnen erbjuds och vistas i, pedagogerna, föräldrarna, förväntningar och bemötande. I den sista delen, Barnhemmet för föräldralösa, får läsaren en inblick i hur Janusz tänkte kring och la upp verksamheten på barnhemmet. Vilka konkreta redskap använde han för att låta barnen göra sin röst hörd? Vad förväntade han sig av barnen och hur skapades möjlighet för dem att växa och utvecklas under trygga förhållanden?

Korczaks sätt att se på barnet grundade sig i ett humanistiskt perspektiv där han ställde barnets rättigheter högt i en tid av turbulens och stor nöd. Det som skiljer barn och vuxna åt är endast att barnet saknar erfarenhet.

Jag är benägen att kalla barnets syn på nuet för egocentrisk, därför att i sin brist på erfarenhet lever barnet bara i det närvarande. En lek som skjuts upp en vecka blir overklig. På sommaren är vintern en saga. Säger man åt barnet att spara en kaka >>tills i morgon<<, betraktas den som förlorad. Det är svårt att förstå att saker slits ut, inte omedelbart, när man använder dem, utan så småningom. (s.65)

Janusz beskriver barnet med ett lite ålderdomligt och stundtals poetiskt och målande språk, vilket kan upplevas svårläst, stolpigt och ovant. Trots detta fångas jag av hur väl jag känner igen barnet, situationer som uppstår och t.o.m. mig själv i det han beskriver. Tanken blir svindlande när jag inser att det var runt hundra år sen som Janusz satt på sin kammare precis under taknocken, samt ute i fält under första världskriget, och plitade ner orden som skulle bli de texter vi nu kan läsa. Det blir uppenbart för mig att människor har haft liknande dilemman och funderingar genom alla tider. Det som skiljer oss åt är den kontext och den tidsanda vi föds och lever i, vad/vilka vi stöter på och vad livet ger oss för utmaningar i övrigt.

Mellan raderna står det klart att Janusz drevs av en stor nyfikenhet på barnen, deras rättigheter och perspektiv. Iakttagandet, att ta på sig rollen som detektiv och försöka förstå de människor man möter och lotsa vidare genom vägledning kräver mycket tid, engagemang och uppriktig nyfikenhet. I min roll som specialpedagog handlar det om att bygga relationer och tillsammans skapa en miljö/verksamhet som lockar fram det bästa och ger goda förutsättningar till utveckling utifrån olika behov. Janusz har inspirerat mig till att i ännu större utsträckning vara den som väcker nyfikenheten över barnet tillsammans med pedagogerna i förskoleverksamheten. Vem är egentligen barnet/personen vi möter?

Barnet – hundra masker, hundra karaktärsroller av en skicklig skådespelare. En för modern, en annan för fadern. Mormodern eller farfadern, en för en sträng lärare och en för en snäll, ytterligare en annan i köket och åter en annan för andra barn, en för rik och en för fattig, en till vardags och en för finkläderna. (s.61)

Boken berör mig på djupet och ger mig många aha, åh och en del javisst ja, så kan det ju vara. Jag kommer på mig själv vid flera tillfällen då jag reflekterar och sätter saker som händer i perspektiv till det jag nyss läst i boken. Janusz skulle nog ha blivit nöjd över detta… Eller vad tror ni?! Jag håller med paret Hartman när de skriver i bokens inledning:

Det finns pedagogiska texter som inte åldras, texter som på ett tidlöst sätt behandlar stora frågor av typen: vilket bemötande bör barnen få i hem, förskola och skola? Hur ser deras utveckling ut och hur tillägnar de sig kunskaper? Vilka rättigheter har barn och vilka grundläggande värden bör prägla deras fostran? Janusz Korczaks bok Hur man älskar ett barn är en sådan tidlös text. (s.11)

 

 

/ Anna-Maria Gustafsson, Specialpedagog, Vivalla förskoleområde

Senast uppdaterad:

Publicerad: