Kommunikation i skolan: Är vi verkligen inkluderande?

I tider där kommunikation är A och O och det är tryck på informationsflödet är det viktigt att som lärare (eller skolpersonal) verkligen nå personer på rätt sätt. Gör vi verkligen vårt bästa för att nå så många som möjligt? Jag tror inte det.

Jag har i flera år försökt få kollegor att tänka normkreativt med blandat resultat men hur gör man när externa föreläsare (eller kollegor) till exempel vägrar använda mikrofon på scenen? Hur skapar vi en rutin där poliser, skolpersonal eller andra personer faktiskt använder mikrofon för att faktiskt ge samtliga åhörare samma förutsättningar? “Jag har en stark och tydlig röst ändå så jag behöver inte mikrofon” är den vanligaste kommentaren. Men, svarar jag, vi vet inte om någon i publiken har hörselslinga och då inte kommer höra vad som sägs. Använder ni på er skola alltid mikrofon och om inte, varför?

Är det en rutin på er skola att, i tider av det kompensatoriska uppdraget, skicka hem information som ni vet att mottagaren kan läsa? Eller utgår ni från att eleven läser upp informationen för sina vårdnadshavare? Jag tror det slarvas mycket med att använda översättningsverktyg och tolkar i det här sammanhanget. På min skola med.

Hur kommunicerar du med elever? Har du samma tillvägagångssätt oavsett könet (ja, nu pratar vi om en tvåkönsnorm) du ska tilltala? Det här är någonting jag jobbar med för jag vill verkligen möta dem på samma sätt men efter över 40 år på jorden så är jag intvingad i en norm som gör att jag kommunicerar på ett sätt till tjejer och på ett sätt till killar. Har du reflekterat över detta?

Dagens fundering!

Är din skola, eller arbetsplats, anpassad för alla människor? Har man gjort det lätt att hitta till expeditionen, hissen eller trappan? Kommer alla, oavsett funktionshinder, kunna ta sig till aulan? Kommer alla kunna ta sig upp på scenen i aulan? Möjliggör vi besök för externa besökare eller ens våra egna elever?

/Peter Andersson, 7–9 lärare i svenska och SO

Senast uppdaterad:

Publicerad: