En karriär under byggnation

Jag gick min lärarutbildning i Finland och arbetade där under de första åren av min lärarkarriär. När jag tog examen funderade jag inte särskilt mycket på hur min yrkesbana skulle utvecklas. Kort efter examen började jag en doktorandtjänst, driven av intresse för vissa forskningsfrågor – men jag såg det inte som en del av min lärarkarriär. När livet förde mig till Sverige gick jag helhjärtat in i läraryrket. Efter några år fick jag veta att det finns så kallade karriärtjänster: förstelärare och något som kallas lektor. För första gången sedan examen började jag tänka att man faktiskt kan bygga en karriär inom läraryrket.

Två yrken – två vägar

Jag bor tillsammans med en läkare – både läraryrket och läkaryrket är ganska traditionella. De flesta har en bild, mer eller mindre sann, av hur det är att arbeta som läkare eller lärare. Jag har fått följa en läkarkarriär på nära håll, från studier till examen, vidare till allmäntjänstgöring och nu under specialiseringstjänstgöring som leder till titeln specialistläkare – och kanske en dag överläkare. Vid varje steg följer en tydlig lönehöjning. Läkarkarriären är inbyggd i systemet. Ibland tänker jag: hur skulle ett liknande system se ut i skolan?

Tänk om läraryrket hade en liknande struktur?

Tänk om…

... man, efter examen, skulle börja leta efter ett jobb som ”underlärare” – ett ingångsjobb för många för att skaffa lite erfarenhet och meritera sig. Kanske skulle denna fas ta ett halvår eller ett år.

… efter ett tag skulle man få en allmänlärartjänst på cirka 2–2,5 år för att bygga en bred bas. Under denna period skulle du arbeta kanske ett år i lågstadiet, ett år i mellanstadiet och dessutom prova någon månad inom ett ämne du är särskilt intresserad av. Under hela tiden har du förstås en erfaren lärare som handledare, och du skulle också få mer planeringstid i relation till undervisningen. I slutet av tjänsten skulle du sedan få din slutliga legitimation.

… efter legitimation skulle du välja din specialitet: kanske låg-, mellan- eller högstadiet, eller ett ämnesområde som matematik eller idrott och hälsa, vem vet. Under specialiseringstjänstgöringen skulle du fortfarande ha en erfaren handledare och följa ett utbildningsprogram med både praktisk tjänstgöring och kompletterande utbildningar. Du skulle läsa kurser i kognitionsvetenskapliga grunder, gå handledarutbildning, delta i ämnesdidaktiska kurser och fördjupa dina kunskaper om NPF i skolan. Du skulle också handleda VFU-studenter och utveckla din egen undervisning.

… och sedan, efter AT och ST, skulle du äntligen bli specialist – med mer kunskap och mer ansvar, förstås. Du skulle få ingå i en lednings- eller utvecklingsgrupp, handleda dina yngre kollegor, vara aktiv i skolutveckling och SKA-arbete och så småningom kunna titulera dig som en erfaren överlärare.

Vården fungerar förstås annorlunda än skolverksamheten, och alla dessa karriärsteg skapar en tydlig hierarki som kanske inte passar rakt av i den svenska skolan. Men ibland känns det som att en läkares samlade – och beprövade – erfarenhet blir mer synlig än en lärares. Det finns en tydlig progression från början, och man förväntas delta i olika utbildningar under olika faser av karriären.

Ett möjligt steg framåt: professionsprogrammet

Från och med hösten har det blivit möjligt att meritera sig inom Skolverkets professionsprogram. ”Kompetensutveckling inom professionsprogrammet ger dig som är lärare eller förskollärare möjlighet att fördjupa och bredda din kompetens. Du kan också inrikta dig mot nya arbetsuppgifter och roller”, står det på Skolverkets hemsida. Det är fortfarande lite oklart för mig hur professionsprogrammet kommer att fungera som karriärstöd för verksamma lärare, men kanske kan det bli ett mer synligt och systematiskt sätt att visa sin erfarenhet och expertis. Något som i sin tur kan stärka hela läraryrket.

/Venla Luukkonen, Lektor

P.S. När jag skriver detta vill Word envist rödmarkera ordet lärarkarriär – och det föreslagna alternativet är förstås läkarkarriär...

Senast uppdaterad:

Publicerad: