Veckorna efter…
Jag stod där i klassrummet en vanlig dag. I ögonvrån ser jag plötsligt blinkande blåljus längs gatan utanför. Det är inte ovanligt. Men strömmen av ljus och farten på bilarna i kombination med nyhetsflasharna som ramlade in i mobilen gjorde att jag snabbt förstod att något utöver det vanliga var på väg att hända. Resten vet ni alla.
Det kanske inte alla vet är vad som kunde hända i en skola en sådan stund – mellan människor – och hur det hänger ihop med lärande för hållbar utveckling, som mina texter i det här forumet handlar om. Dagarna efter skolskjutningen blev vi lärare anmodade av vår rektor att hålla oss ute i korridorerna bland skoleleverna för att lugna, trösta och finnas där för frågor och känslor. Jag tog anmodan på allvar och hängde där med dem.
Det fanns ett lugn där ute bland eleverna efter händelsen. Ett stillsamt och på något sätt fint lugn. Konflikterna som alltid finns mellan unga, sökande människor, även om de är ganska få, var som bortblåsta. Ett annat fokus. En sorgesam ro.
Jag sitter och jobbar i hörnsoffan och hör en elev prata högt för sig själv i en annan soffa med höga kanter. Jag blir nyfiken och går dit. Hen arbetar med en uppgift som ingår i en temasatsning på hållbar utveckling. Eleven vistas ofta i korridorerna, men sällan med skolarbete. Men här sitter hen alltså, några dagar efter chocken i Örebro, och jobbar med en uppgift om olika energikällor.
Jag slår mig ner intill och stöttar hen genom frågorna, och sedan lämnar hen in uppgiften.
– Jag lämnade in, Jonas! Det var den första uppgift jag lämnat in sedan skolan började i höstas.
– Bra! svarade jag. Glöm inte den här stunden nu.
Vi skildes åt för då. Några dagar senare lyssnar jag på podden Livslångt – en podd om lärande. Det handlar om händelsen i Örebro och en blivande präst i Örebro är intervjuad. Han pratar om en sak – att människor plötsligt börjat prata med varandra i det svåra. Människor okända för varann. Han pratar om hur viktigt det är med sammanhang för oss människor i en kris. Att vi behöver samlas.
Just det! Det var ju det som hände där i skolkorridoren. Vi kom samman och skapade mening en stund där i soffan. Låt oss aldrig sluta tro på de mänskliga mötena, och aldrig glömma att de nog är bland de mest hoppingivande vi håller på med, det är de som inger mest hopp om en framtid som är hållbar för oss alla – socialt såväl som ekologiskt. Vi är varandra, och vi är sociala varelser av naturen.
/Jonas Pietrzak Edlund, förstelärare på Pops Academy Karl-Johan
Senast uppdaterad:
Tack för ditt svar!
Berätta gärna vad vi kan göra bättre på den här sidan för att förbättra webbplatsen! Vi har ingen möjlighet att svara, men dina synpunkter är värdefulla för oss. Tänk på att inte skicka in personuppgifter. Om du vill ha svar på en fråga kan du istället använda formuläret ”Lämna en synpunkt”.
Om du ändå skickar in personuppgifter via detta formulär hanteras uppgifterna av Kommunstyrelsen och kan eventuellt lämnas vidare till annan verksamhet inom Örebro kommun i syfte att förbättra vår service.
Här hittar du mer information om hur vi hanterar personuppgifter.
Tack för ditt svar!
Du har nu hjälpt oss att förbättra våra webbplatser.
