En dag att känna hopp

I en vecka har korridorerna ekat tomma. Vi har ätit lunch med bara vuxna i matsalen, tänkt, planerat, reflekterat i lugn och ro. Något har hela tiden fattats. Jag tittar ut genom fönstret ner på skolgården. De samlas. Jag tar min kaffe och går ner genom folkhavet. Den känslan. Det mötet. Det hoppet som finns där bland våra unga. Framtiden. Det har varit en svår sommar för framtiden. Bruna gräsmattor och överhettade hav. Skogar som brinner. Inget av det finns här idag. Bara leenden och återseenden. Vi har saknat varandra och även om vi inte säger det rakt ut så vet vi alla det. Vi är här för varandra. Vi behöver varandra. Vi är en familj, i lärande. Jag pratar med min klass om fantasi, om att det är fantasin som kan skapa tankar och idéer som hjälper mänskligheten framåt. Jag pratar om att skolans viktigaste uppgift är att organisera djuplärande. Vi övar tillsammans att ta anteckningar. Vi berättar att i år ska vi vara mer noga med vårt lärande, hur vi lär oss saker tillsammans, när en dator är bra att ha, och när en penna är bra att ha. När vi lär oss bättre av att prata. Vi besöker valstugorna och de frågar våra folkvalda om alla möjliga frågor ur en broschyr som de fått av oss att jobba med. Vi skrattar när vi ser hur våra tungor färgas blå av partiernas gratisgodis. Vi får en föreläsning om hur kommunfullmäktige fungerar inne i rådhussalen, där demokrati sker på riktigt. Det är valrörelse och en partiledare kommer förbi och talar till oss. Det är en fin dag. Det finns så mycket gott i den. En anda av att vi vill sträva tillsammans. Bli varandras bästa tillsammans. Jag brukar säga till min fru när det är tufft i hennes jobb, att det finns en lösning på problemet. Bli lärare. Idag känns det mer meningsfullt än någonsin. En dag att känna hopp.

/Jonas Pietrzak Edlund, förstelärare på Pops Academy Karl-Johan