Bokblogg: Skolfrånvaro och skolnärvaro – en handbok, av Aggie Öhman

Prins-modellen: En systematisk metod för skolnärvaro

Aggie Öhman är civilekonom, skolutvecklare, debattör och utvecklare av den ideella föreningen och konsultverksamheten Prestationsprinsen. Öhmans bok presenterar Prins-modellen och riktar sig till skolpersonal, skolledare och beslutsfattare för att erbjuda en modell för systematiskt arbete kring närvaro och frånvaro.

I det första kapitlet förklarar Öhman att boken är tänkt som ett material där läsaren kan fokusera på de delar som känns relevanta och aktuella för just dennes arbete. Det är en styrka eftersom boken har en bred målgrupp och lärare har mer nytta av vissa delar medan andra mottagare kan gynnas av andra delar. Till exempel kan kapitlet som ger forskningsbakgrund vara intressant för skolledare som funderar på att införa Prins-modellen i sin verksamhet. Detta kanske inte är något som prioriteras av en lärare som önskar tips på lösningar för en enskild elev. För att underlätta navigeringen i boken inleds varje kapitel med en kort beskrivning av det aktuella kapitlets syfte och det avslutas med en sammanfattning.

Läsaren uppmärksammas på att problematisk skolfrånvaro kan se olika ut. Bland annat lyfts vikten av att inkludera anmäld frånvaro i kartläggningen. ”Ibland definieras problematisk skolfrånvaro som ogiltig frånvaro. Det är lite tokigt eftersom det är missad undervisning som är problemet alldeles oavsett om frånvaron är giltig eller ogiltig” (sida 43). Lösningsalternativ presenteras bland annat i form av olika case där elever med olika anledningar till problematisk skolfrånvaro samt förslag på lösningar beskrivs.

Konkreta verktyg och insatser för att hantera skolfrånvaro

Ett bra verktyg för analys av frånvarofall är tabellen med fallgropar och alternativa lösningar på sidorna166–167. Jag tar även med mig en del andra konkreta insatser och verktyg, till exempel det som skrivs om Kom-ikapp-plan (sida 195). Precis som Öhman skriver kan känslan av att ha hamnat efter i skolarbetet vara betungande och göra det svårare att komma tillbaka till skolan. En konkret och realistisk kom-ikapp-plan känns som ett bra verktyg för att på ett positivt och konkret sätt hjälpa eleverna tillbaka på banan.

Mycket är inte nytt för mig men bekräftar att det finns ett värde i arbetet vi lägger ner även om det inte alltid ger en mätbar effekt, till exempel strategin att ta personlig kontakt med frånvarande elever. Om detta skriver Öhman ”Även obesvarade frågor, samtal och sms har betydelse eftersom elever ser att vi har uppmärksammat frånvaron och saknar dem” (sida 97).

Som jag nämnde i den här textens inledning jobbar jag på en skola som redan arbetar systematiskt med kartläggning, insatser och uppföljning av frånvaro. Jag får med mig en del konkreta tips men ser också att boken kan vara ett bra underlag för de skolor som vill utveckla en systematik. Prinsmodellen är tydlig och omfattande. Det som framgår är hur mycket resurser som behöver läggas på att arbeta med problematisk skolfrånvaro vilket gör att jag ser beslutsfattare som mycket passande i gruppen tilltänkta läsare av boken. Om man inte har arbetat i skolan med dessa frågor är det svårt att förstå vilket arbete som läggs ner trots att man alltid önskar att man skulle hinna göra mer.

Avslutningsvis vill jag berömma Öhmans förmåga att ge flera perspektiv och ge en realistisk bild av skolans förväntningar, elevens upplevelser och familjers förutsättningar.

/Sara Nordkvist Elmgren, ämneslärare i svenska och engelska på Västra Engelbrektsskolan samt adjungerad adjunkt vid Örebro Universitet