Bokblogg: Förskolans dokumentationsuppdrag – syfte, metod och praktik, av Erika Wallin
Hur dokumenterar vi egentligen i förskolan – och varför? I boken Förskolans dokumentationsuppdrag – syfte, metod och praktik ställer sig Erika Wallin kritisk till dagens dokumentationspraxis i förskolan. Genom reflektion, exempel och tydliga frågeställningar bjuder hon in läsaren till att tänka nytt kring dokumentationens syfte och innehåll. Det är en bok som väcker tankar, utmanar invanda mönster och ger inspiration till förändring.

Barnens röster – hörs de verkligen i dokumentationen?
Erika Wallin menar att vi ska se denna bok som en reflektionspartner och en guide kring förskolans komplexa dokumentationsuppdrag. I inledningen till boken ställer hon sig kritisk till hur och vad förskolan dokumenterar idag, och menar att dokumentationen blir meningslös utan reflektion. Hon återkommer ofta till vikten av att både barn och pedagoger är delaktiga i såväl dokumentationen som reflektionen. En central fråga hon ställer är hur vi egentligen lyssnar när vi dokumenterar: Lyssnar vi på barnen? Hörs deras röster? Eller gör våra starka intentioner med undervisningen det svårt att uppfatta vad barnen uttrycker? Lyssnar vi – på riktigt?
Reflektion som motor för utveckling
Boken är indelad i kapitel som fungerar fristående och kan läsas i valfri ordning. De olika kapitlen avslutas med reflektionsfrågor och kan med fördel användas i ett kollegialt lärande liksom ett eget lärande.
Min tidigare erfarenhet och ständiga referenspunkt när det gäller dokumentation är Hillevi Lenz Taguchis bok Varför pedagogisk dokumentation? och jag upptäcker att det även är en av Erika Wallins återkommande referenspunkter. Förskoleforskaren Hillevi Lenz Taguchi uttrycker det så här:
Dokumentationens främsta uppgift blir alltså inte att befästa och slå fast att det här hände. Den skall i stället vara ett underlag för våra reflektioner och tankar kring det som hände för att vi ska kunna ta nästa steg. Vi dokumenterar för att göra det osynliga synligt. Vi måste alltså få syn på vad som hände, men inte för att återberätta det utan för att stanna upp, lära och utvecklas.
Erika Wallin har arbetat ungefär lika länge som jag, och jag känner igen mig både i tillbakablickarna och i de nutid hon beskriver. Hon belyser dokumentationsuppdraget ur flera olika synvinklar – både historiskt och i nutid – och boken är på samma gång kritisk och inspirerande. Den är, precis som titeln antyder, fylld av tankeväckande frågor, olika metoder och nya sätt att tänka. Wallin är dessutom tydlig, på samma sätt som Loris Malaguzzi en gång var: läs gärna, men gör sedan om det till ditt eget.
Författaren belyser hur begreppet ’pedagogisk dokumentation’ har sitt ursprung i filosofin från Reggio Emilia och hur det sedan formas in i den svenska förskolan via skrivningar i läroplanen. Hon väljer själv att använda begreppen dokumentation och reflektion i stället för pedagogisk dokumentation.
Dokumentation med mening – inte bara ett måste
I ett av kapitlen belyser Wallin hur viktigt det är att vi har ett syfte med det vi dokumenterar och att det stöttar de processer som sker i utbildningen. Om den inte gör det menar Wallin att dokumentationen både är värdelös och meningslös. Boken är fylld med exempel och här är ett citat ifrån ett av dem:
Vi hinner aldrig prata om allas dokumentationer som vi tar med till vår gemensamma reflektion. Vi vet inte heller riktigt vad vi ska prata om. När vi går laget runt blir det mer som redovisningar, vi fördjupar oss inte i några pedagogiska eller didaktiska frågor.
Wallin skriver att dokumentationen i första hand ska gynna oss pedagoger och barnen, vi som är i förskolans vardag. Sedan kan andra få ta del av den.
I samma kapitel reflekterar hon kring Skolverkets stödmaterial om pedagogisk dokumentation, där det rekommenderas att enbart fotografera ’händer som modellerar’ eller att ’barns pågående byggen’ visas. Det leder till att vi missar till exempel barnens ansiktsuttryck. Erika Wallin menar att genom att endast fota processer och inte barnen kommer vi till stor del undan många etiska frågor, vilket kan vara en fördel, men vi kan missa de små detaljerna som skulle kunna bli viktiga och påverka hur vi tolkar händelsen.
Wallin lyfter fram filosofen Jonna Bornemark som menar att vi riskerar att lägga allt för stort fokus på det skrivna och tappa bort det som gör skillnad på riktigt – mötet med barnet! Det är i våra handlingar utveckling sker, inte i det skrivna. Du som pedagog lär nytt hela tiden och främst lär du dig av dina misstag!
/Camilla Mellgren, förskollärare
Senast uppdaterad:
Tack för ditt svar!
Berätta gärna vad vi kan göra bättre på den här sidan för att förbättra webbplatsen! Vi har ingen möjlighet att svara, men dina synpunkter är värdefulla för oss. Tänk på att inte skicka in personuppgifter. Om du vill ha svar på en fråga kan du istället använda formuläret ”Lämna en synpunkt”.
Om du ändå skickar in personuppgifter via detta formulär hanteras uppgifterna av Kommunstyrelsen och kan eventuellt lämnas vidare till annan verksamhet inom Örebro kommun i syfte att förbättra vår service.
Här hittar du mer information om hur vi hanterar personuppgifter.
Tack för ditt svar!
Du har nu hjälpt oss att förbättra våra webbplatser.