Tvålärarsystem på gymnasiet

Lärare och elever

Att arbeta i par på gymnasiet – fungerar det? Vi, Marie Gilbertsson och Magdalena Stenman, är lärare i svenska, svenska som andraspråk och historia på naturvetenskapliga programmet på Karolinska gymnasiet i Örebro. Vi har utvecklat vårt ämnessamarbete till tvålärarskap.

De kan sina ämnen lika bra, men har olika områden inom ämnet som de är intresserade av. Det känns seriöst, mer som universitetsstudier

Det är roligt när de pratar och skojar med varandra. Det blir liksom mer liv i undervisningen. När Marie har en föreläsning t.ex. så ställer Magdalena kluriga frågor till henne som vi kanske tänker på, men inte kommer oss för att fråga. Då lär vi oss mer.

Citaten kommer från elever på Karolinska gymnasiets naturvetenskapliga program, åk 3, i Örebro efter att ha fått prova på tvålärarsystemet.

Tvålärarsystemet är en pedagogisk metod som diskuteras på många håll inom skolvärlden just nu. Samundervisningen kan vara ett sätt att öka kunskapen, utveckla undervisningen genom det kollegiala lärandet, säkra en korrekt bedömning samt skapa trygghet för eleverna. Är tvålärarsystemet framtidsmodellen som ska förändra hur vi arbetar i skolan?

Det är viktigt att definiera vad begreppet tvålärarsystem innebär. Många lärare samarbetar idag tätt ihop, både gällande planering och bedömning. Ibland har vi också gemensamma projekt där vi jobbar tillsammans i varandras klasser. Tvålärarsystemet tar detta till ytterligare en nivå - att fullt ut dela på en elevgrupp över tid. I tvålärarsystemet undervisar alltid två lärare gemensamt en grupp elever och det är just här som denna pedagogiska metod skiljer sig från ett ”vanligt” samarbete.

Utifrån att ha studerat det amerikanska skolsystemet på en studieresa till Kansas City hösten 2016, där tvålärarsystemet är vanligt, började vi våren 2017 att planera vårt arbete. Det finns ännu inte mycket svensk forskning kring denna pedagogiska metod, men vi ville ändå pröva om det kunde fungera på ett studieförberedande gymnasieprogram i Sverige. Vi hade sett de lyckade resultaten i USA.

Vi visste att vi inte skulle få färre elever eller nedsatt tjänst och att detta skulle kräva en enorm insats av oss, framförallt inledningsvis. Tillsammans med vår dåvarande rektor lyckades vi hitta en timme extra per vecka i våra förstelärartjänster till planering för arbetet, som vi valde att kalla M&M-projektet.

Två åk 3-klasser med sammanlagt 56 elever är vår gemensamma grupp och de har schemalagts i två långpass à tre timmar och ett kortare pass à en timme per vecka. Det kortare passet är främst till för att fånga upp elever som läser Sva3, men alla är välkomna. Alla elever läser Hi1b, majoriteten Sv3 och ca en fjärdedel läser Sva3. Ett av våra mål är att se om det går att samköra Sv3 och Sva3 för att också kunna ämnesintegrera svenska med historia för alla elever. Vi vill också se om vi kan höja måluppfyllelsen i historia för de elever som inte har läst så mycket i grundskolan, dvs Sva-eleverna, som vi tidigare märkt inte nått samma mål som övriga i historieämnet. Vid varje lektion har vi tillgång till två salar, varav den ena rymmer hela gruppen. Vi vill inte dubblera gruppen och ”köra på” som vanligt utan istället använda alla möjligheter som tvålärarsystemet ger; en total flexibilitet i gruppstorlek, anpassning efter behov i gruppen och variation i uppläggen.

Lärare undervisar i klassrum

Det var ganska nervöst att köra igång det första passet, speciellt som vi visste att flera elever var mycket tveksamma till upplägget. Vi rivstartade, fick trots våra farhågor ett positivt flow redan första passet, och snart var nästan alla med på tåget. Både elever och vi som lärare har fått uppleva variationen som tvålärarskapet erbjuder; parallellundervisning, teamundervisning, stationsundervisning, ”en undervisar - en observerar”, blandning av större och mindre grupper utifrån behov samt självklart också en och annan helt traditionell lektion.

Nu, efter drygt ett halvt läsår, kan vi se flera tydliga tendenser. Eleverna hinner mycket längre på en tretimmarslektion med två lärare än på två kortare pass med en lärare per klass. Det är också betydligt enklare att göra de anpassningar som många av våra elever har rätt till. Det kan handla om att två elever skriver prov i ett klassrum medan resten skriver i det andra klassrummet. Att regelbundet hinna med exempelvis närläsning/högläsning av text för elever som av olika orsaker har svårigheter, är något som nästan är omöjligt i den vanliga undervisningen men som alltid fungerar numera. Det kan också handla om att vi helt enkelt ibland delar upp en del av undervisningen så att vi har huvudansvar för de delar vi själva är mest kunniga i och tycker är roligast.

Vi får fler frågor från eleverna om ämnesinnehållet under lektionerna och fler nyanser av våra ämnen lyfts i klassrummet än i traditionell grupp. Våra farhågor om att det skulle bli tystare och att en del inte skulle våga fråga kom på skam. Eleverna uttrycker tvärtom att de som är osäkra frågar oss båda för att få förklaringar på olika sätt och att det hjälper dem. En annan väldigt spännande aspekt är hur bra det är att det finns två lärare på olika platser i klassrummet. Det är numera aldrig någon uppräckt hand som missas. Kommentarer med reflektioner som förr inte nådde fram till läraröron längst fram i klassrummet lyfts direkt och därmed är det fler röster och fler perspektiv som hörs i våra samtal.

Självklart har även svårigheter dykt upp. Den tydligaste var något som vi var oförberedda på - att ”förlora” helhetsgreppet över en klass. Vi är båda lärare med lång erfarenhet och har vana att ta fullt ansvar för undervisningen och våra grupper. Nu måste vi ibland släppa taget, låta den andra styra upp moment och tillåta oss själva att inte ha kontroll över allt. Vi har därför varit mycket tydliga med att ha arbetat fram rutiner för vem som har ansvar för vad och att våga lita på varandras kompetens. En annan, mycket mer svårhanterlig följd, är att eleverna riskerar att bli mer anonyma i en så stor grupp. Detta är något som både vi och eleverna har reflekterat över. Det handlar framförallt om den sociala biten. Den enskilda eleven kan riskera att försvinna i ”massan” och här måste vi vara uppmärksamma så att vi inte tappar den personliga kontakten.

Marie Gilbertsson och Magdalena Stenman

Det har varit ett mycket spännande läsår. Att få tänka utanför ramarna och pröva alla möjligheter i tvålärarsystemet är fantastiskt utvecklande och lärorikt. Resultatet har hittills varit över förväntan. Vi planerar därför till nästa läsår att utveckla M&M-projektet till att omfatta ännu fler elevgrupper på vårt program. Vi har också många kollegor som är nyfikna på vårt arbetssätt, så kanske fler hakar på? Det finns utmaningar, med vinsterna tycks vara fler. Är tvålärarsystemet då framtidsmodellen som ska förändra hur vi arbetar i skolan? Ja, det kan vara det. Vi måste dock bara vara tydliga med att det är en långsiktig pedagogisk process, INTE en quick-fix, som om den ska fungera fullt ut, kräver en hel del arbete, god samarbetsförmåga och tid. Det vi har upplevt under denna korta period är dock att det är otroligt givande för oss som pedagoger att arbeta tillsammans, uppleva tillsammans och utvecklas tillsammans. Vi har helt enkelt det ännu roligare på jobbet än vad vi hade innan och det är definitivt en framgångsfaktor för våra elever!

 

/ Marie Gilbertsson och Magdalena Stenman

Senast uppdaterad: 26 februari 2018

Publicerad: 26 februari 2018
Hade du nytta av innehållet på den här sidan?