"Sigbritt mot mobbning" - Alla barns lika värde. 

Under ett års tid har vi på Fåraherdens förskola i Örebro arbetat intensivt med att stärka barns kompetenser i ett förebyggande arbete mot kränkande behandling och mobbning. Bakgrunden till fördjupningen i detta arbete handlar om tron på att förskolan kan stärka barns självkänsla, omtanke och solidaritetskänsla på ett sätt som gör dem starka nog att vara generösa och omtänksamma mot andra samtidigt som de kan sätta gränser för sig själv. Målet är att stärka barns självkänsla och utveckla barns förmåga att kunna se andra barn som en tillgång för sin egen positiva utveckling. 

Hur startade vi detta tema?

En dag fick barnen (fyra-sexåringar), ett brev från en flicka i trean (iscensatt). Hon skrev hur ledsen hon ofta var när hon gick i förskolan på grund av att hon aldrig fick vara med och leka, aldrig blev efterfrågad av de andra barnen, aldrig någon som sa ”god morgon”, när hon kom till förskolan och alltid fick höra att hon var ful och dum. I brevet fanns också en fin bild på henne själv (fin tjej, med lite stora öron och näsa och lite sneda tänder, (en bild hittad på Google). Hon hette Sigbritt och var nio år.

Sigbritt hade skickat med en låda också, full med små pappershjärtan. En genomskinlig burk var också medskickad.

I brevet skrev hon att inget barn ska behöva känna som hon gjorde. Hon kände att hon var för dum och ful för att få vara med och leka och att hon inte var lika viktig som alla andra. Hon hade ofta ont i magen och var rädd. Nu visste hon ju att hon var lika värdefull som alla andra och både fin och bra på alla sätt. Hon hade nya vänner i skolan nu och alltid någon att leka med och som väntade på henne. Allt hade blivit bättre, men minnena fanns kvar och känslan att vara betydelselös kom ibland tillbaka.

Hjärtana i lådan var till barnen på förskolan. Uppdraget från Sigbritt var att samla ”omtanke och fina handlingar”, som barnen skulle träna på att göra mot varandra. I slutet av varje vecka skulle hjärtana räknas och rekordet slås till nästa veckas slut. Sigbritt skulle höra av sig med både brev och telefonsamtal under året för att se hur det gick.

Steg 1.

Barnens tankar kring detta och gemensamma samtal i gruppen.

Frågor till barnen: -Var Sigbritt ful på något sätt? Vem bestämmer hur man ska se ut? Vad var det som gjorde att Sigbritt inte mådde bra? Hur skulle det behövt vara för henne? Hur mådde Sigbritts föräldrar i detta?  Hur skulle ni/du vilja att kompisarna i förskolan var mot dig för att du skulle känna att du ville komma hit och vara här? Hur är andra människor mot dig när du mår bra och känner dig glad? mm (följdfrågor utifrån samtal med barnen)

Dessa frågor följdes så klart av många samtal och en plan från barnen med handlingar som var viktiga att träna och tänka på.

Varje dag:

Barnen berättar vad de gjort som de känt varit vänligt mot någon annan.

Varje barn uppmärksammas även av oss pedagoger för fina handlingar som vi sett att de gjort mot varandra. Alla barn lägger ”symboliska” hjärtan i burken för sina handlingar.

Barnet som fått omtanken får frågan om hur det kändes. Vi pedagoger vill ge inblandade barn ”feedback” på känslor som kommit från varandra och därmed bygga vänskaps relationer och självkänsla. Vi vill att barnen ska se och känna hur roligt och bra det känns att hjälpa/visa omtanke för någon annan. Barnens ansikten visar tydligt deras känsla. Vi vill att barnen ska känna att de är betydelsefulla för andra och därmed känna att de själva är någon som är en mycket bra som människa och vän. - vad får man till sig när man är snäll mot andra? Vad händer? Hur känns det?

Kontinuerligt

Utöver detta så uppmärksammade vi pedagoger vardagliga situationen där barnen förhållningsätt och kommunikation visades av oss i rollspel med bland annat stenar, klossar och annat som symboliserade olika barn/vuxna. Barnen fick reflektera, komma med lösningar och tankar kring olika situationen.

När situationer uppstått på utflykter, till exempel den gången en äldre flicka letade efter sina nya vantar som hon tappat bort, så hjälpte vi henne att leta. Vi tog oss tid, fast vi tänkt att göra något annat. När vi hittade vantarna åt flickan (vilket vi tacksamt gjorde då), så var gensvaret från den äldre flickan oslagbart. Hon blev så glad, och sa att hon inte vågat gå hem utan att ha hittat dem. Barnet som var med mig då blev också jätteglad och sa när den äldre flickan sprungit iväg - Nu tycker jag att vi två ska få lägga ett varsitt hjärta! Såg du vad glad hon blev när vi hjälpte henne?

Vi vuxna visar att vi är förebilder i detta arbete och måste göra som vi lär för att det ska överföras på barnen.

Vid några tillfällen

Barnen har svarat på brev från Sigbritt och postat i brevlådan. De har fått berätta hur arbetet har gått. Sigbritt har ofta hälsat genom personal, när de setts på COOP (iscensatt) och berättat hur kul det är att höra att de mår bra och förstår hur viktiga de är för varandra.

Varje vecka kom ett nytt förslag på ”veckans omtanke” från barnen som de bestämde var viktig.

Teckning

De ritade och skrev. Bilderna sattes upp vid vår dokumentationsplats.

Att säga ”god morgon!, när en kompis anländer till förskolan blev en riktig härlig rutin. Barnen rusade/rusar till hallen när de ser ett barn anlända. Föräldrarna har också kommenterat hur underbart dagen startar med detta.

Det här arbetet handlar om att vi pedagoger tror på att ”nöta och träna” in ett automatiskt tankesätt och beteende som finns där i barnets kunskap om vad som man borde göra och inte borde göra för både sig själv och andra. Visst agerar barn i nuet och känslomässigt impulsivt efter sitt behov just då, många gånger, men förmågan att inse och reflektera kring sitt eget agerande i olika situationen stärks och gör barnen på ett helt annat sätt medvetna om sin egen roll i samspel med andra och dess påverkan för både gruppen och enskilda barn.

Vår förskola i allmänhet arbetar engagerat och mycket medvetet med förskolans värdegrundsarbete. Pedagogisk dokumentation och olika arbetsprocesser i personalgruppen har gjort det möjligt att analysera och utveckla arbetet.

Alla barns lika värde, rätten att bli lyssnad till, känna tillit till sin egen förmåga och ha inflytande över sin egen vardag, är faktorer som vi försöker organisera för under hela dagen. Det är då alla andra utvecklingsmål kan bli uppfyllda och ett glädjefullt lärande kan bli till. Här lär barn barn och nivån på utmaningar blir både roliga och meningsfulla. Vi vuxna bär ansvaret att se, lyssna och förstå, för att kunna anpassa verksamheten, förhållningsätt och organisationen för varje barn.

Utvärdering

Vi har sett hur barnen utvecklat sin förmåga att både sätta gränser för sig själv och andra. De argumenterar, diskuterar och kommer med bra lösningar som gör både samarbeten, lek och vänskap starkare.

Vi har sett ett agerande som satt sig i barnens naturliga sätt att möta sina kompisar på, som blivit en del av personligheten.

Barnen ”kommer på” sig själva med att ha gjort någon ledsen/uppträtt ojust och reparerar detta snabbt.

De har blivit mycket bättre på att bjuda in kompisarna till lek och att samtala på ett fint sätt när de kanske vill leka klart först själva, eller helt enkelt vill vara själva.

Däremot ser vi behovet av att hjälpa barnen i vissa gruppkonstellationer som vi ser försvårar möjligheterna för dialog och omtanken om varandra. Barnens behov av att ”kämpa sig till” en status i gruppen blir ibland på ”fel sätt” som sårar varandra.

Barn är barn och agerar snabbt utifrån känslor och vilja. Ibland blir det inte bra mellan barnen. Men detta är också viktigt. Konflikter, olikheter och besvikelser är nödvändigt att uppleva för att växa och kunna ta sig an livet med en känsla av att ”jag duger precis som jag är i alla fall, och det gör inget att det blir lite ”fel ibland”. Här får vi hjälpa barnen med nya tankar, förhållningsätt och synsätt som stärker dem i sin utveckling.

Exempel på en del kommentarer från barnen i utvärderingen:

Sandra- Alla har blivit mycket snällare. Man bjuder in i leken. På morgonen säger nästan alla ”god morgon”! Det känns bra! Vi har blivit bättre och duktigare på grund av hjärtana (Sigbritt).

Adam - Vi säger grejer och är snälla mot varandra.

Anna - Jag tycker vi är snällare i ”kompisgruppen” nu. Vi har blivit bättre på att ta hand om ”småbarnen” (Kompisgruppen är det äldsta barnen på Fåret) Fröknarna har blivit snällare också.

Ola - Jag har blivit bättre på att leka med Filip. Alla säger ”god morgon” till mig, det är bra.

Peter - När jag ramlade.., så tröstade Daniel och Nils mig. Det kändes bra! Att leka är det bästa! När jag tröstar så blir de glada!

Nils - Man får vara med i leken…, det är bäst. Det är roligt att vara här.

Daniel - jag har också lärt mig att vara snällare.., dela med sig och sånt.

Nora - När de säger god morgon till mig så känns det bra i kroppen. Jag säger också ”god morgon”. Det viktigaste är att få vara med i leken och att bjuda in till leken om någon vill vara med.

Saga - Siv har aldrig gjort nåt dumt. Hon är min bästa kompis. Hon frågar snällt ”ska vi leka” och så typ ”ska vi sitta bredvid varandra”. Jag har blivit bra på att bjuda in och säga god morgon.

Knut - Det är bra att leka tillsammans. Det är roligt att leka på förskolan. Mina kompisar tröstar mig när jag gråter och slår mig. Jag leker tillsammans och hoppar hopprep. Det bästa är att vi leker tillsammans, alla i hela världen! Då kan man leka med alla när man flyttar.

Detta fördjupade värdegrundsarbete kommer att genomsyra verksamheten även i fortsättningen, då vi anser att grunden till att kunna utveckla ett positivt lärande för varje barn, utifrån kunskapsuppdraget, börjar med att varje barn känner trygghet i gruppen.


/ Jenny Lindahl, utvecklingsledare på Fåraherdens förskola

 

Kommentera innehåll
Läs kommentarer (0 st)
Kommentera inlägget
Kommentera inlägget



Senast uppdaterad:

Publicerad: